Aftonbladet – 4 april 1867, sida 3

gande gneislagren blifvit afsatta. ,). Vigtiga inkast hafva dock blifvit gjorda emo demnaslutledning. Bland annat hafva åtskillig mineraloger visat, att man på rent kemisk vä; kan framställa konkretionära bildningar af e! alldeles likartad struktur som den förmodade för steningen. Långt ifrån att afgöra frågan on gneisens ursprung gaf derföre upptäckten a e0ozoon. upphof till nya meningsskiljaktighete: Joch strider. Ett afgörande bidrag till deras lös I ning, åtminstone såvidt de röra uppkomsten a de s. k. metamorfiska bergarterna, har dock nu f j mera erhållits genom upptäckten af de bitumi nösa lagren vid Nullaberget. Dessa hafva er sfor utsträckning, med en mäktighet af ända til 20 famnar, äro nästan vertikala, samt omgifvas på ömse sidor af parallelt med dem löpande bäd dar af gneis och glimmerskiffer. De utgöra så ledes en verklig länk i den hos oss så mäktigt ll utbildade gneisformationen, med hvilken de äf. I ven i viss mån öfverensstämma till deras kemi ska sammansättning, i det gneisers vanliga be. ståndsdelar, feltspat, qvarz och glimmer, äfven bilda hufvudmassan i de ifrågavarande bituminösa lagren. Men här äro dessa mineralier ge: nom bergartens hela massa jemnt uppblandade med en svart kolhaltig substans, närmast likI nande vanlig stenkol och liksom den vid upp: -hettning afgifvande brännbar kolvätegas. Man ri har således här att göra med ett verkligt organiskt ämne, hvilket naturligtvis liksom andra i I jordytan förekommande org: a föreningar måI ste leda sitt ursprung från de djur eller växter, som lefvat under den tidsperiod, då dessa kolI haltiga lager afsattes; och då något tvifvel icke Jkan uppstå rörande åen geologiska ställningen af I lagren vid Nullaberget, utgöra de således ett afI görande bevis derpå, att våra skiktade kristalliniI ska bergarter blifvit afsatta ur et af organiska varelser bebodt haf, och att de endast genom deIras ofantliga ålder skilja sig från yngre förste ningsförande skikter. Geologerna hafva länge ifrigt eftersträfvat något säkert medel att med siffror fastställa den gcologi tidräkningen, att t. ex. utröna huru mänga år förflutit sedan glaI cialperioden, eller huru länge de olika geologiIska tidskiftena varat... Man har, för att åtminI stone få ett ungefärligt begrepp härom, jemfört I de förändringar, som djurverlden i historisk tid undergått, med de förändringar som geologins, i jordens skiktade lager skrifna, annaler utvisa; man har jemfört den massa slam och dy, som sedan pyramidernas byggnad afsatt sig i Nilens dal, med hela den slammassa som nu finnes vid flodens utlopp, eller med den slambädd som hvilar på de äldsta i Egypten funna fragmenter af lergods; man har slutligen för långt aflägsna tidsperioder beräknat jordbanans konstanter, för att utröna om man ej i dess sekulära variationer kunde finna på en gång en förklaring till istidens starka köld och en utgångspunkt för den geologiska tidräkningen. Dessa försök hafva dock hittills icke krönts med framgång. Några bestämda siffertal kan geologen ännu ej uppgifva. Men så mycket är dock säkert, att de några tusen år, som i fordna dagar gällde såsom den tidslängd under hvilken jorden existerat, utgöra till och med ett försvinnande litet enhetsmått vid mätningen af de geologiska tidskiftenas läagd. Den tid som förflutit sedan gneisen afsattes är derföre i förhållande till menniskans vanliga tidsenhet helt säkert lika omätligt stor, som afstånden i rymden äro det i jemförelse med våra jordiska längdmått. Det bör derföre icke förvåna oss, om vi finna dessa gamla lager betydligt olika alla yngre försteningsförande bildningar, hvilka i jJemförelse med dem kunna betraktas såsom barn af nutiden. Liksom en jernbit, t. ex. axeln på ett lokomotiv, hvilken en lä tid är utsatt för elektriita stötar och slag, småningom förändras, så att den förut strukturlösa massan blir kristallinisk ; liksom jernet förvandlas till stål genom att i sin fasta massa upptaga något af det kisel och kol, i hvilket det är inbäddadt, eller liksom molekylerna i det gula jod qvicksiitret småningom af sig sjelfva 9 Uuas till ett nytt ämne af samma sammansättning, men olika färg och kristallform, så är det äfven sannolikt, att den fasta, för mångahanda mekaniska inverkningar, för starkt tryck, våldsamma jordstötar, vexlande magnetiska strömmar m. m. utsatta, jordskorpan undergår en delvis: på dessa skakningar beroende långsam men ständig inre omsättning, hvarigenom molekylerna småningom intaga det i möjligaste måtto stabila, jemvigtsläget, eller hvad som är det samma, sannolikt att de amorfa bergarterna genom en inre omsättning utan någon inverkan hvarken af värme eller vatten småningom sträfva att antaga kristallinisk struktur. 4 De spår af organiska varelser, som förut varit skönjbara i den amorfa massän blifva nu småningom allt mer och mer förstörda, lagren blifva, genom ständigt men långsamt försiggående förändringar och sättningar, så starkt omkastade och veckade, att deras ursprungliga skiktade struktur knappast mera kan urskiljas, och den fordom på hafvets botten afsatta mjuka, med organiska rester fyllda sandeller lerbädden blir sålunda småningom förändrad till den hårda, fossilfria gneisart, som nu bildar hufvudmassan af jordklotets högsta berg. Hvar och en, som inom vårt land sysselsatt sig med geologiska studier i den fria naturen, har väl sjelf erfarit omöjligheten att uppdraga någon skarp gräns emellan den lagerformigt afsöndrade gneisen och den genom en massformig struktur utmärkta graniten, och då numera gneisens rent neptuniska ursprung kan anses såsom bevisad måste ifven berättigade tvifvel uppstå rörande möjligheten af en rent eruptiv eller plutonisk granit. Häremot tala äfven många från kemins läror hemtade skäl, som förut blifvit af mig härstädes framhållna och hvilka jag derföre nu kan förbigå. Men det kan kanske vara på sin plats att till dem foga ett nytt förut ej behörigen beaktadt. Man har redan längesedan i Sverge funnit små korn af ett efter organiska kemins lagar sammansatt ämne, bergbeck, ymnigt insprängda i verklig gångformig granit, t. ex. i den vackra albitgraniten från Nya Kårarfvet nära Falun, eller i en röd glimmerfattig granitgång vid Grängesberget, och dessa bergbeck-korn äro så jemnt insprängda i den för resten bituminfria granitmassan att de knappast kunna hafva uppkommit genom infiltration af bitumenhaltiga ämnen, hvilket deremot oftast torde vara fallet med de betydande massor af bergbeck, som träffas i en mängd af våra jerngrufvor. Dessa redan genom en lindrig värmegrad förstörbara bitumenkorn tyckas derföre bilda ett nytt vigtigt skäl emot den åsigt att graniten någonsin skulle varit i smält, eller ens starkt upphettadt tillstånd. Men andra sidan vet geognosten att omtala gångformiga granitådror, hvilka med alla tecken till eruptivt ursprung genomkorsa sedimentära aflagringar. En skenbar motsägelse eger sålunda härstädes rum, kanske doek endast beroende derpå att det hvad man hittills ansett för verkliga granitgångar endast varit djupa sprickor i jordskorpan, hvilka ofvanifrån blifvit fyllda med grus och sand af ungefär granitens sammansättning. Gruset har sedermera hårdnat och genom molekylernas omsättning förvandlats till den merendeis grofkristalliniska granitmassa som nu fyller gången. Jag behöfver väl ej nämna, att starka skäl kunna anföras emot denna åsigt och det är der: före framtiden förbehållet att genom ytterligare detaljundersökningar i några af granitens hemländer fullständigt besvara denna för en riktig inblick i vårt jordklots historia så utomordentligt vigtiga fråga. . Den skandinaviska halföns geologiska beskaf. fenhet är framför de flesta andra länders egnad att lemna afgörande upplysningar rörande såväl denna som en mängd andra omtvistade frågor inom den moderna geologin. Hvarje vän af den geologiska vetenskapen måste derföre med intresse följa fortskridandet af de storartade geoPe undersökningar som för det närvarande fort i Sverge under Erdmanns, i Norge under TT. JA CK TROTT FL ny 4 md RR ee ID OK