Aftonbladet – 4 april 1867, sida 3

Vetenskapsakademlons årsbögtid 1867. (Forts. fr. gårdagens nr litt. B.) Professor. A. E, Nordenskiölds årsberättelse i mineralogien och geologien var af följande lydelse: ?Et. utomordentligt vigtigt geologiskt fynd har nyligen blifvit gjordt inom Sverge, genom bergskonduktör Igelströms upptäckt af mäktiga bituminösa lager vid Nullaberget i Norra Wermland. För att förklara betydelsen af denna iakttaelse, skola vi kasta en hastig återblick på de Esigter, som under olika tider sökt göra sig gällande rörande de vanligaste bergarternas uppkomst. Såväl geologerna som astronomerna hafva varit ense derom, att den planet vi bebo en gång varit och på en jemförelsevis ganska tunn skorpa när ännu är i glödande smält tillstånd. Men redan en ganska flyktig bekantskap med beskaffenheten af de bergarter, som bilda jordens fasta skorpa, är tillräcklig att visa, det dessa icke uteslutande kunna hafva uppkommit på vulkanisk väg, d v. s. genom en smält massas afsvalning och stelning. Jordytan upptages tvärtom afen mängd olika, till deras kemiska beskaffenhet, deras utseende, struktur och lagringsförhållanden. vidt skilda ämnen, af hvilka en del, t. ex. lavalagren vid Vesuvii fot, tydligen i smält form frambrutit från jordens inre, medan åter andra, såsom Gotlands eller Kinnekulles kalkoch sandstenslager, eller Skånes kritbäddar äro bildade på neptunisk väg, d. v. s. utgöra mekaniska eller kemiska sedimenter ur hafvet. Några olika åsigter rörande dessa bergarters uppkomst kunna icke heller ifrågakomma. Men den vida största delen af jordens fasta skorpa, och framför allt just det skelett, på hvilket dessa rent vulkaniska och neptuniska bergarter hvila, bildas af stenarter med ett mera tvifvelaktigt ur sprung, hvilka å ena sidan genom deras kemiska sammansättning närma sig de vulkaniska bergarterna, medan å andra sidan deras skifnga struktur, deras lagringsförhållanden o. s. v. antyda en nära slägtskap med rent neptuniska bildningar. Bland andra höra gneisen och glimmerskiffern, d. v. s. de stenarter, som utgöra hufvudmassan af den skandinaviska halfön, hit. Äro dessa bergarter lemningar af den sedermera på mångfaldigt sätt sönderbrutna, omkastade och vickade fasta skorpa, som först bildade sig vid jordklotets afsvalning? Eller hafva de blifvit afsatta under en senare, men dock emiätligt långt aflägsen tidsperiod, medan en så hög temperatur ännu var rådande på jordytan, att något djureller växtlif icke kunde ifrågakomma och medan de vattensamlingar, som hade kondenserat sig derstädes, ännu voro vida mer miättade med mineraliska ämnen än som för det närvarande är fallet? Eller utgöra de verkliga sedimentära, ursprungligen försteningsförande lager, hvilka under tidernas längd, genom en långsam kristallisation af den fasta massan, antagit den struktur, som nu så vidt skiljer dem från yngre neptuniska bildningar? e der frågor, som sedan Werners och Huttons tider delät geologerna i tvenne vidt skilda skolor, benämda neptunister och plutonister efter den större eller mindre grad af inflytande vid jordskorpans daning de ville t:llmäta vattnet på jordens yta eller elden i jordens inre. Öfverhufvud taget kan man säga att de flesta geologer ända till senaste tider varit ense derom att gneisformationen, antingen den nu uppkommit på neptunisk eller plotonisk väg, bildats långt före den tid då något animaliskt eller vegetabiliskt lif existerade på jordklotet. Det väckte derföre ett oerhördt uppseende, då den berömde föreståndaren för de geologiska undersökningarne i Canada, sir Logan, tillkännagaf att man i de lager af så kallad urkalk, som mellanlagra Canadas gneisbäddar, funnit en korallartad Törstening, hvilken, såsom det första spår till organiskt lif på jordytan, erhöll namnet Eozoon. Canada har i geologiskt hänseende stort tycke med den skandinaviska halfön, och samma vexling af gneisbäddar och urkalklager, som förekommer derstädes, möter man äfven hos oss. — Liksom i Canada, så äro äfven hos oss urkalklagren af flera olika slag, skilda ifrån hvarandra, företrädesvis genom beskaffenheten af de i kal