Aftonbladet – 4 april 1867, sida 2

STOCEHOLM den 4 April. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 30 Mars. Utom parlamentsförhandlingarne, hvilka redan äro bekanta för er genom tidningarne och hittills sällan erbjudit något af öfvervägande dramatiskt intresse, är detisynnerhet två angelägenheter, som lifligtsysselsätta den allmänna uppmärksamheten: Luxemburgs förmenta försäljning till Frankrike samt garantifördragen med Baiern, Baden och Wirtemberg. Från alla; håll har det blifvit bekräftadt, att dessa fördrags offentliggörande skett hufvudsakligen för att åter befästa furst Hohenlohes mycket hotade ställning. Långt ifrån att innebära en utmaning mot utlandet, såsom en stor del af de tyska tidningarne förutsatte, var offentliggörandet en af furst Hohenlohe önskad nödfallsåtgärd och i sjelfva verket, såsom jag i mitt förra bref anmärkte, ett schackdrag mot konungen af Baiern, som genom sin förlofning med en slägting till det österrikiska kejsarhuset är allt mer och mer insnärjd i antipreussiska sträfvanden och intriger. Konungen af Baiern är, såsom man vet, helt ung och anses ha större anlag för musik än för politik. Härom berättas från tillförlitligt håll förunderliga saker. Då hr von der Pfordten ännu var minister, begaf han sig en dag till konungen för att erhålla hans underskrilt på en mycket vigtig statshandling. Men han blef ej genast emottagen, utan måste vänta mer än en timme i förmaket. Från konungens kabinett bördes musik och hr von der Pfordten trodde, att något förnämt fruntimmer var inne hos konungen och förhindrade hans mottagande. Men när han slutligen fick komma in, fann han att denne musicerat alldeles ensam. Statsministern måste vänta. Ännu mera drastiskt och lika tillförlitligt är följande faktum: Under kriget ankom till Minchen en adjutant hos prins Karl af Baiern, som kommenderade baierska trupper, och önskade genast tala med konungen. Det var ännu tidigt på mo gonen, och tjenstgörande kammarherren vägrade föra adjutanten in till konungen. Denne hade gifvit bestämd befallning att ej störa honom. Men adjutanten försäkrade, att vigtiga saker stodo på spel och att han mäste tala med konungen. I värsta fell ville han taga på sitt ansvar att oanmäld gå in till honom. Detta skedde. Adjutanten steg in. Men huru stor blef ej bans förvåning, då han fick se konungen i kostym för en roll i ?Jungfrun af Orleans?, ävilken han inöfvade för en privat representation vid hofvet. Det försäkras till och med, att konungen föreställde jungfrun sjelf, men detta måste jag dock låta vara osagdt. Baierns öde hvilar onekligen i svaga händer, och man förstår det bekymmer, som den så mycket exponerade furst Hohenlohes ställning ingifver grefve Bismarck. I diplomatiska kretsar har man temligen allmänt .varit af den tron, att han skulle kunna hålla sig uppe högst till påsk eller pingst. Om fördragens offentliggörande gjort hans ställning fastare, återstår att se. En af de egnaste följder af detta offentliggörande, hvilket väckt ett så oerhördt uppseende, är de officiösa pennornas i Wien försäkran, att Österrike önskar en allians med Preussen. Hr von Beust låter utsprida detta, men det är idelhumbug och betyder blott att Österrike nödtvunget håller god min i elakt spel. Riktigt tyckes det dock vara, att utsigterna till fred tillsvidare skola bli öfvervägande. Ingen är förberedd på en konflikt, Frankrike lika litet som Österrike, och hvad Preussen angär, så är det allför lifligt sysselsatt med att konstituera Nordtyskland för att icke å sin sida vara betänkt på fredens bibehållande. Man tror också derför icke i väl underrättade kretsar, att Luxemburg-frågan skall föranleda några allvarsamma tvistigheter. Med denna fråga spelas mycket komedi. Det är ett allmänt trodt faktum, att Frankrike i Nikolsburg utan stor möda erhållit Preussens samtycke till Luxemburgs förvärtvande. De franska statsmännen säga väl, att Frankrike icke borde ha låtit betala sig för sin bemedling, och derföre hade man på den tiden icke gått in derpå. Men san: ningen är, att Frankrike sistlidne sommar. räknade på större vedergällningar. Herr Rouher frågade en diplomat, huru man. kunde tro, att Frankrike efter Preussens stora landvinningar skulle låta afspisa sig med en landremsa af 47 qvadratmil och unoefär 206,000 invånare! Sedandess ha förhållandena förändrat sig. Preussen har väorat de ersättningar, på hvilka Frankrike ojorde anspråk i Augusti 1866, och man torde i Paris vilja skänka den upprörda franska sinnesstämningen någon tröst. Så har då Luxemburg nyligen stigit i värde i Paris. Konungen af Holland, hvars förmöoenhetsvilkor icke skola vara i synnerligen ocd ordning, vill, i egenskap af siorheriig, sälja eller har redaw sålt Luxemburg till Frankrike. Nu gäller det att uppgöra öfverenskommelse med Preussen om besättningsförhållandena i Luxemburg. Denna sida af frågan är ännu oafgjord, men de preussiska officiösa tidningsrne förklara oförstäldt, att Preussen icke vill göra någon casus belli af saken. Man vill till och med veta, att den verkliga svårigheten: icke är att söka så mycket i Berlin, som icke mera Paris, der krigspartiet sätter sig emot uppgörelsen, emedan Frankrike derigenom likaom skulle taga på hand och Preussen åtninstone faktiskt erhålla friare spel i sölern. Luxemburgs förvärfvande med Preusens bifall innebär, så resonnerar man på letta håll, likasom ett erkännande af de mn Lr AR