Aftonbladet – 3 april 1867, sida 7

ET oa de RE MEE Sr ta Tr sme fn Rd Hansson och Hans Persson och många med förnän are namn än de just häraf finna sig uppmuntrade att gå på med sitt talande, antingen de för tillfället ha något att säga eller icke. Och det skulle vara för att icke ett jota af våra riksdagsmäns kallprat, af våra domstolars bångmål, af våra svafvelpredikanters oförnuft och af våra lärdas gräl må gå förloradt för samtid och efterverld, som en man egnat tio år af sitt Nf åt stenografiens studium och icke gifvit sig förr än han skapat ett nytt och möjligast fullkomligt system för utöfvandet af denna fruktansvärda konst, genom hvilken ordspråket verba volant, scripta manent vinner allt önskligt behbjertande, då, tack vare densamma, ordet icke så svart skall hinna förflyga att det icke dessförinnan hunnit bli för tid och evighet fästadt vid papperet eller plånet! Nej, i denna uppfinning se vi icke någon vinst för våra landsmän och menskligheten, som i sjelfva verket kommer att stå till boks värre än någonsin förut då den derigenom skall bringas till att med egna händer, dag för dag och ord för ord, nedskrifva vittnesbörden om sin förskräckliga talsamhetsskuld tills den störa räkenskapsdagen inträffar. ennä talträngdhet utgör vårt offentliga lifs förbannelse. Man har i allmänna församlingar med stormande bifall belönat talare, icke för det man delat deras åsigter, men derför ätt de uttryckt sig så väl; man har i nämnder och kömitger insatt personer, som gjort sig kända för att tlltid rifva ner, aldrig uppbygga, och genom hvilka män således icke kunde vänta att frågorna skulle erhålla någon tillfredsställande lösning, men de uttryckte sig med sådan redighet och lättbet, det var ett sådant nöje att höra den! Riksförsamliogen har i interpellationsrätten ett ypperliot medel för målrons hållande vid makt, då represetitänterba sjelfva någon ång finna sig tapprunna. Då rmmäste grefve anderström fram. Det är som på Gröna stugans tider, då det var vår vällust (som det ännu är) att höra Blanche tala. — Tala, käre Blanche, tala för oss! uppmades han från alla sidor; Mön hvarförskall alltid jag tala? Här finnas ju så många andra, krusade den skalken, som väl visste huru ingen bättre än han kunde tolka de höga idger och varma känslor, som hade blifvit väckta i ungdomliga hjarnor och hjertan under skämtet öch glammet kring bålen. Och Blanche talade för oss om ögonblickets fröjd och om hur vi skulle gripa tiden i de flygande lockarne och rycka en eller annan fjäder ur dess glänsande vinge; om frihet, upplysning, menniskorätlt; om snillets höga sändning; om fosterlandets anspråk på sina raska och modiga söner... Genom dessa talöfningar förberedde fig Blanche till den stora roll, som i det offentliga väntade honom, såsom skarpskytterörelsens förste aposteloch tredje valkretsens representant; det var då icke något ondt u i dem, och de utgjorde, som. sagdt, sina åhörares glädje medan de påstodö. Jag säger också ingenting omM att våra kamrar. äfven vilja ha sin stuga; det är dock icke. sålunda man tänkt sig interpe!lationsrättens mening i ardra länder. Der framkallar den interpellerades svar en ordentlig debatt, som slutar med votering, och hvars utgång tydligare än bans anslogs! bibehållande vid oförändradt belopp för ministern utvisar den väg han har att följa. I franska lagstiftande åren skulle sålunda efter grefve Manderström interpellanten friherre Raab uppstått och yttrat sig ungefär så här: Antingen har hans excellens utrikesministern talat i ämnet, eller har han icke talat i ämnet; bar hans excellens icke talat i ämnet, hvarom talade han då? Kammarens talman grefve Lagerbjelke skulle häraf funnit sig föranlåten att uppmana interpellanten att hälla sig till frågan. Friherre Raab: Min aktning ger sig tillkänna genom diskussionen; andra tillkännagifva den genom tystnad. Hvar och en har sin smak.? Flera röster; ?Till dagordningen !? Hr Jöns Pährsson: Jag begär votering!? Flera röster: ?Afstå! afstå!? Hr Jöns Pährsson: Votering har jag begärt och votering skall jag hal? Votering anställes, och utfaller med 199 ja mot 1 nej. Detta är hvad man kallar en motiverad dagordning. Så som interpellationsrätten handhafves hos oss är ministern som afgifvit sin förklariog och kammaren som mottagit densamma efteråt I:ka kloka på hvarandras mening som förut, En sak tyckes bli klar af grefve Manderströms anförande, den nemligen, att K. M:ts fredliga försäkran i sitt. trontal dock icke är riktigt att lita på. K. M:t7, säver grefve M, har väl velat gifva en försäkran derom, att såvidt på honom berodde ville han sökal draga fördel af allt, som kunde vara egnadt att åt.oss bevara freden, men att han derför ingalund.: : lyekas.? Lyckligtvis ha vi dock ännu en utsago att stödja våra fredsförhoppningar vid, en utsago från en af deltagarne i det (ic vise sir viss att deruti ärorika fälttåg, i hvilket vår konungs frejdade farfar förde befälet öfver fyra armåer, jag menar fälttåget i Tyskland 1813. Det var en dragon, som sade med samma som han kom tillbaka ridandes ia på 1usthålla rens gård och barn och kärngear och helal svärmen kom ut och skulle se hurudan karl . han nu var blefven, ja, sa han, få mycket. att den som vill varaj. har jag lärt i krig, med fred, så får fn (Ccener wr indelta soldatens lif, tecknade af en svensk officer, Bxidra häftet.) Men här sitter jag och uppmuntrar våra l kamrar till nya debatter, efter att ha börjat med att skrämma dem för följderna af den farliga benägenhet för låfängt snackande, som de redan ådagalagt. och tappert afslagit 7000 rdr på första hufvudtiteln, som v derbörande underhand förklarat sig icke vidare hålla på — de 7000 riksd:na : nemligen. Riddar Blåskägg har deremot genom teateranslagets bibehållande vid oförminskadt belopp af riksförsamlingen erhållit ett lika ampelt förtroendevolum som det, l: hvilket i förra veckan föll grefve Mander-: twin Till. dal mAh 4 Re RE lsdna Tee OT Lyckligtvis ha de: i de sista dagarne kommit fiän ord till sak :