Aftonbladet – 3 april 1867, sida 7

Krönika. Innehåll: Kortskrifningskonsten. — Talträngdheten, vårt offentliga lifs förbannelse — Eu riksdagsanförande som många äro väl det. — Om måirons vidmakthållande genom interpellationer när folkrepresentasterna sjolfva icke ha något att säga. — En påminselse om lifvet i den fordna Gröna stugan. — Grefve Manderströms förklaring i fråga om krig eiler fred. — En anekdot från år 4843. — Ew förtroendevotöm för Riddar Blåskägg. — Anslaget till en högre bildningsanstalt i hufvudstaden. Der. stod häromdagen i tidningarne en notis om att ett nytt system för konsten att skrifva kort hade blifvit uppfunnet. Denna notis var ick för mig; jag känner ordens värde och tror på hotelsen att hvarje fåfängt sådant, skrifvet eller taladt, en dag skall medföra sitt stora ansvar. Med hvilken häpnad finner jag icke då af den anmälan uppfinnaren af det. nya kortskrifningssystemet. utfärdat, att. här så långt ifrån är fråga om att skrifva kort, som konsten tvärtom just består deruti att med den största noggrannhet och fullständighet kunna uppteckna riksdagarnes debatter, domstolarnes förhandlingar, prediksto arnes föredrag, vetenskapsmännens föreläsningar, med ett ord allt hvad som yttras i det offentliga och äfven hvad som förekommer i det enskilda, i fall man är road af att taga sådant till protokolls. Detta på samma tid den följetongsälskande allmänheten klagar öfver de oändliga riksdagsreferaterne, hvilka kuappt lemna någon plats öfrig åt causeriet — sjeliva litteraturafdeloingen har för deras skull ett par gånger mäst stryka — och tidningsredektionerna med förargelse anmärka detta mångtalande, synnerligen i andra kammaren, der de vidlyftigaste diskussionerna oftast utspinna sig öfver rena bagateller. Saken är den, att i denpa kammare sitter en mängd samvelsgranna ledamöter (jag vill härmed för ipgen del ha sögt att icke sådana äfven sitta, i den förste), som. ha sig angeläget att visa hurusom de rättfärdiga sina kommittenters förtroende och göra skäl för det arfode de åtnjuta. Man känn r historien om riksdagsmannen, som vid hemkomsten blef förebållen sin brist på intresse för de allmänna affärderna? och hvilken brist kommittenterna ansågo ådagalagd derig-nom att hans namn aldrig förekommit i tidningarne. Har ni då icke sett?, frågade han dem, att der ibland i riksdagsredogörelserna stått: Allmänt mummel? Vid sådana tillfällen va jag med.? Med denna förklaring tillfreds ställdes vederbörande för den gången. An språken växte emellertid, kommittenterna nöja sig icke mer med mummel, och såle des får man pu hvarje: plenidag höra -hr Per Hansson eller Hans Persson begära ordet i hvilken fråga det än må vara, och när han erhållit det, rikta diskussionen med sådana sakrika anföranden som följande: ?Ja, jag har ezentligen begärt ordet för att tillkännagilva att jag blifvit förekommen af hr Petter Nicklasson eller Nicklas Pettersson; och jag inskränker mig således till att helt och hållet instämma med hönom, under