Aftonbladet – 3 april 1867, sida 2

Mon kastad: oss i fängelse om hvarandra. Följande morgon inträdde en inspekför i den sal, der vi tillbringat en natt med ohyra och obehagliga farhågor; ban gaf befallning om att barnen skulle förvaras särskildt. Man skilde css åt. Hvad aet sedan blef utof Jean Vuudrouille, Mignoone och den öfriga truppen, har jag aldrig kunnat få veta, och jag har al. drig hört talas om dem sedan denna berröfliga natt. Jemte Paques-Ficuries och mig hade man stängt in ett total små ziguenare, Men jag förmodar att man, för att befria landet från dessa besvärliga gäster, mot hvilka man i sjelfva verket icke hade någon svårare anklagelse att framställa, fört dem tillbaka öfver gränsen, genom att sända dem från brigad till brigad. Hvad baroen sngår, tillhörde de bangs böghet Jean Vaudrouille den förstes olk och irogne tjenare; och förmodligen återlemnade man dem till deras föräldrar. Men min syster och jag, vi voro ingens barn. Ingen återfordrade oss. Det var detta som räddade oss, Och ändock var detta icke den olyckligas ale: delen af vårt Hf. Fångvaktarens bustru intresserade sig för 088. Hon hade nyligen förlorat ett barn, som Paques Fieuries liknade. Denva likhet kom 0:33 båda till godo. Till en börjsn utan mannens vetskap, nen gedan hon tillstått allt, behandlade hon 8 med hans samtycke så väl som det tränga reglementet på stället medgaf. Vid tider, då vakterna icke kunde öfveraska oss, tog hon oss med sig i sitt Kem ch lärde oss att öra blommor.