Aftonbladet – 1 april 1867, sida 3

hos furstinnan Uzartoryskt, en iaster u prinsen. Alla der varande polackar visad Myhrberg cen utsöktaste uppmärksamhe och det undföll bonom en gånz under e samtal med den som skrifver detta, att ha af furstinnan Czartoryski varit inbjuden til besöket i Rom. il I polska revolutionens historia af Mier:s a lawski omtalas med allra högsta loford e ! general Langermani, hvars plötsliga uppträ dande i, och försvinnande från Polen seda allt var förloradt, är insvept i det djupast I mörker. Flera omständigheter göra det full sannolikt att denne Langermann var Myhr berg, en förmodan, som vi tro skall vinn: bekräftelse, enär en person finnes i Sverge hvilken eåsom yngling. deltog i polska fri hetskriget 1831 och tjenade under Myhrberg -) men som sf M. uttryckligenförbjöds, då de hä på våren 1863 sammanträffade, att uppgifve det namn, som Myhrberg begagnat i Polen, I Men, frågar man, hvarföre denna hemlig: hetsfullhet rörande en ställning, som för M. endast innebar ära? Troligtvis emedan han var född i Finland och egde talrika slägtingar i detta land. 9å mycket känner man, att då frihetskampen var sluiad blef M. fåogen och kunde vänta att bli arkebuserad eller skickad till BSiberien, men under transporten till Ryssland igenkändes han af en rysk general, som vistats i Finland och som der åtnjutit välvilja af M:s mor och han sattes af honom i tillfälle att fly undan. Onskan att icke kompromettera denna person ivgick utan tvifvel såsom en bevekelsegrund i håns tystnad rörande det namn han bar i Polen. Etter obeskrifliga lidanden, utblottad på det allra nödvändigaste, uppnådde M. ändiligen, om vi ej irra oss, Breslau, der han länge låg sjak. Hvar M. närmaste tiden derefter -vistades är oss obekant, men ett faktum är att han 1833 återigen uppträdde i Spanien och del tog i det krig, som fördes mellan Christi. nos och Carlisterca i detta land. Derefter uppstår åter en period under hvilken vi ej känna något om M:s öden, tills han på 1840talet återkom til Sverge, lika medellös som han lemnat det, men rik på ärorika minnen och biessyrer. En man utmärkt för så myeken bravour kunde ej undgå Carl Johans uppmärksamhet. Han hade äfven ivflytelserika förespråkare från utlandet. Men betänkligheter mötte dock för hans anställning, ty öfverallt hvar han uppträdt hade det ju varit under friketens fana, och han var icke Jöst från sina band såsom finsk undersåte. Då påfann man utvägen att anställa honom såsom guvernementsekreterare på ön B:t Barthelemy 1843 på semma gång han blef major i armen. Han begaf sig genast dit och tillbringade deiflera år med södtvungen och pinsam overksamhet. Genom den yt!ersta sparsamhet, vand vid försåkelser, samlade han på den ringa lönen ett litet kapital. Då korvetten Carlskrona 1846 kom till S:t Barthelemy, mottog chefen, kommendörkapten Klint, det lilla kapitalet i spanska piastrar såsom lån, för att dermed aflöna besättningen, hvarigenom K. uadvek att besök S:t Christophe, för att der lyfta penningar. Korvsetten gick förlorad under en orkan, och M:s-sparpenniog, som skolat insättas på hans ungdomsväns, grosshandlaren Schwans kontor, ligger på hafsbottnen. Då qvittenset, som M. erhållit, icke innehöll att medlen för kronans väkning uppburits, kunde han ej erhålla näoch godtgörelse af staten. Sina små besparingar ineatte han nu i en bank på S:t Christophe, hvilken hade sitt hbufvudkontor i London. Han led af hemlängtan, ty lifvet på ön var för en så verksam man enflängsam löd, och 1848 begärde han permission förj att resa till Sverge. Sedan den beviljats, begaf ban sig till S:t Christophe, för att yfta sin sparpesning, — men ett par dagar förut hade banken inställt sina betalningar. Han nödgades då med några få piaster taga inställning på ett engelskt fartyg, och kom fter många försakelser ändtligen öfver Eog and till Sverge. Der mötte honom en ny sorgepost. Han sammanträffade i. Göteborg ned general C. G. Löwenhjelm, som genast ifverhopade honom med förebråelser derör att han icke ens bevärdigat houom med var på eflåtna skrifvelser, som innehållit inbud att blifva L:s stabschef under den. venska kommenderingen till Fyen. Dessa j krifvelser hade M. aldrig bekommit. Sedan her M. vistats mesta tiden dels i stockholm dels i Finland. Ett litet arf, som lerifrån tillföll honom, her varit tillräckligt ör hans ytterst inskränkla behof. — Han ade många vänner, men besökte endast få. lan var öfverallt väl sedd, ty ban egde stor vildning oeh ett angenämt väsende. Den tora allmäsheten anade ej, då man cåg den lögväxte mannen med det yfviga gråprängda skägget och den höga pannan, allid tarfligt klädd, vandrå fram på gatorna, tt ingen nu lefvande svensk oftare och ängre än han vistats på slagfälten och med kufligt mod satt sitt if på spel. För dem, om närmare lärde känna honom blef hans ersonlighet i hög grad dyrbar. Det milda, änslofulla uttrycket i hans blick mildrade id samtal med honom det stränga och imosanta i havs ståtliga anlete, och denna lick fick lif och eld, så snart det blef fråga m någon förhandenvarande strid för frihet ch nationalitet, något verksamt sträfvande ör framåtskridandets sak. Hans hjerta klepade ännu lika varmt för dessa ideer vid 8 som vid 24 års ålder. När det gällde ersonligt deltegande för dessa idger, trädde an ut ur sin enslighet och slöt sig med ntresse till de ungdomliga sträfvandena. ett litet förtroligt sawvqväm af några få ersoner, kunde han bli så Ifvad, att under amtalets gång han oförmodadt kom fram red en eller annan intressant episod ur de nånvgfaldiga krigsäfventyr, hvari han varit; en så snart man började fråga honom och an märkte att ban lätt skulle kunna komma tt tala om sig sjelf, tystnade hen. Sin sista sjukdom ådrog han sig genom n förkylning, då ban följde till grafven en ndsman. I går för fjorton degar sedan esökte han sin åldriga syster, här bosatt. lan insjuknade hos henne, och njöt föder en ömma vård, som han ej kunnat få i itt ensliga hem. De sista orden han yttrade oro på hans moders mål — finskan. Vi sluta denna ofullständiga minnestecking med några prof på denna ovenliga mans nspråkslöshet, Hen hade erhöllit flera utindska ordnar, men hvilka de äro kände ej ans närmaste anhöriga. -I knapphålet på len härdt slitna rocken framekymtede stunNn om en ytterst smal rand af ett mångfär