Aftonbladet – 1 april 1867, sida 2

— Grefve Henning Hamiltons mistroendevotum sistl. torsdag, angående fortifikationsarbetena i Carlskrona, har åstadkommit en sorglustig konfusion, Det väld.ga hugget var sannolikt riktadt åt en helt aunan person än det träffade, och det missledde kanske ej så få af första kammarens ledamöter. Detsamma blef förhållandet med vår kollega Nya Dagligt Allehanda, som i sitt lördagsoummer tyckes antaga att Hvad angår befästningarne vid Carlskrona det är sjöministern som har administrationen öfver nämnde arbeten?. Synbarligen hade grefve Hamilto åtagit sig att vara målsman för fortifikationschefen, från hvilken han tyckes hafva erhållit åtskilliga promemorier; men motsagd af representanten från Stockholm, hr Wallenberg, och ej heller understödd af statsrådet grefve v. Platen, som ej lät locka sig i den snaran att berömma hvad som ed sanning icke kunde berömmas, och som med officiel uppgift från chefen i sjökartekontoret uppgat segelledernas djup något olika mot de upplysningar fortifikationschefen lemnat, såg grefve Hamilton sin sak icke vara hållbar. I misshumör häröfver ändrade han försvaret till anfall och yttrade att han icke kunde hysa förtroende till högsta myndigheten i denna förvaltningsoren. Då den ädle grefven helt säkert visste, att krigsministern redan inlemnvat sin afskedsansökanp, hvilket ju numera är en al: mänt känd sak, och man således kan an taga att han, hvad angår detta statsråd, fann allt väl bestäldt, så är det att förmoda att anfallet äsyftade en annan ledamot af den förhatliga ministåren, och att det au var sjöministern det gällde. Grefve Hamilton, som dock varit ledamot af konselen, synes hafva glömt att sjöministern ej var befästningarne under sitt departement, cke ens s öbefästningarne, utan att det är srigsministern som ensamt dermed har att veställa, samt att sjöministern lika litet som ågon annan regeringsledamot, utom krigs ninistern, lär 4å tillfälle att granska örslagsritningar m. m. hvad befästningarne ingå. Derjemte lär det väl våra temliger ;ifvet, att krigsministern, kanske orätt nog, aft ett så u!eslutande förtroende till fortiika:ionschefen, ait hvad denne sednare öreslagit har den förre på god tro antagit ör godt, och ått sälunda ansvaret för de el som blifvit begångna, slutligen måste alla på och tillräknas fortifikationscheten. äl mycket begärdt vore det väl äfven; att n krigsminister, om än en aldrig så skickig administratör, i alla detaljer skulle kunna edöma och följaktligen äfven korrigera möjgen felaktiga proportioner och dimensioner ti t. ex. de af generalfälttygmästaren före