Aftonbladet – 28 mars 1867, sida 3

jer Indirekt njutit irordelar ar vetydliga anslag, såsom till skifte ocn afvittring, till odlingshjelp, till landtbruksinstitut, mejeriskolor, skogsskolor m. m., vägars nybyggnad och omläggning, lättnad 11 skjutsbestyret m. m., uppgående till 860,000 I lrår rmt. 2 De extra anslagen till förmån för jordbruket , Junder samma år hade varit ännu större, uppräks r t nande) talaren de anslag, som utgått till geologiska kartverket, landtbruksmöten, boskapsskötselns befrämjande, stamholländerier, nya segelleder och förbättrade kommunikationer, myrodlingar m. m., uppgående tillsammans till 1,400,000Irdr. Af denna betydliga summa hade större de)Ilen direkt kommit jordbruket till godo, och den flöfriga delen med få undantag indirekt. Med I dessa fakta för ögonen trodde talaren, att man licke hade fog att påstå, att jordbruket varit vanIlottadt, eller att dess intressen blifvit förbisedda. ) Man påstår vidare, att jordbruket dignade unII der ökade skattebördor. Att ingå i en närmare I granskning häraf, derpå kunde talaren ej inlåta Isig då detta skulle blifva allt för vidlyftigt. Men han ville visa, att man i detta fall sväfvade i enstor villfarelse. Skattebördorna hade icke ökats; I tvärtom hade flera skattetitlar blifvit borttagna Toch andra betydligt nedsatta. Han uppräknade I såsom bevis härpå bland annat: lagmansräntan, I salpeterafgiften, som uppgått till öfver 190,000 Irdr, mötespassevolansea, som utgjort några hunldratusen o. s. v. Bland nyare skattetitlar som blifvit borttagna eller mildrade omnämndes: fouragepassevolansen, soldaternas beklädnad, tolagen, skyddsafgiften, som anslagits till folkskoleväsendet, nedsättning i hammarskatten, qvarnoch sågräntans afskaffande m, fl. samt slatligen borttagandet af exporttullane, s Utaf hvad talaren haft äran anföra, ansåg han ådagaladt, att skattebördorna ej ökats, och hvad angick d. s. k. Pbesvären, hade tungan af skjutsbesväret blifvit underlättad genom legans förhöjande till dubbelt mot väl den varit af gammalt, hvarjemte anslag lemnats för åvägabringande af entreprenader. Likaledes) hade tungan af. postskjutsen blifvit afhjelpt. Hvad kommunalskatterna vidkom, var detta en annan sak. När kommunerna åtaga sig deras utgörande skedde detta för nyttiga ändamål. Det var tydligt, att lättare kommunikationer, en förbättrad helsovård, en ökad allmän Re ning fordrade ansträngningar, men deraf bekräftades endast den gamla satsen, att civilisation medför uppoffringar, och att man måste göra stora ansträngningar, om man vill komma i åtnjutande af dess välsignelser. Man hade vidare talat om statens hejdlösa skuld sättande; men någon annan gkuldsättning hade ej skett å statens sida än i och för jernvägarne, för detta stora nationella förecag, så väsentligt för vårt lands odling och utveckling. Man hade för detta ändamål användt 86 millioner, af hvilka 60 voro upplånade. Men dessa jernvägar hade man nödvändigt måst skaffd sig, om man :ville hålla sig i jembredd med andra civiliserade nationer. Man hade erkänt i utlandet det kloka i att svenska staten sjelf öfvertagit deras byggande, hellre än att söka medverkan af utländska bolag, hvilka skulle betungat oss med tryckande räntegarantier 0. s. v. Den ledande tanken vid jernvägarnes anläggande hade varit, att man derigenom på det lämpligaste och kraftigaste skulle understödja alla näringar på samma gång som man åt försvarsverket gaf en styrka, som ej kunnat vinnas genom någon annan uppoffring. I farans stund kunde nu hvarje punkt som hotades lätteligen undsättas. Vidare hade man varit ledd af den tanken, att dessa banor skulle bära underhållsoch driftkostnaden, och man hade ansett, att man icke borde kasta den genom jernvägarne åsamkade skulden på en enda generations skuldror. Man hade hoppats att i den mån rörelsen utvecklades banorna skulle lemna någon afkastning, som kunde påräknas för att mildra det tryckande i statsskulden, och slutligen hade man trott, att den tid skulle komma, då denna afkastning förvandlades till en permanent inkomst för staten. Dessa beräkningar hade icke heller visat sig oriktiga. De redan vunna resultaterna hade utfallit öfver förväntan, åtminstone hade talaren icke hyst den förhoppning, att dessa resultater skulle uppnås så hastigt. Nettobehållningen af statens banor hade uppgått till 2 millioner. Under sista året hade inkomsten visserligen icke stigit till nämnde summa, men detta hade föranledts af särskilda tillfälligheter. Om denna inkomst blott oförryckt ingår till staten och denna princip strängt vidhålles, utgör nämnda inkomst redan en betydlig tillgång för staten. Ifrån denna plan gjorde man ett lamina afsteg vid förra riksdagen, ty man sammanblandade då ett beslutadt anslag för jernvägsbyggnaderna med statens löpande utgifter. Derai kommer sig att en brist uppstått af 4! million, i stället för att riksgäldskontoret borde haft ett öfverskott af 1 million, derest man afskilt jernvägsanslaget, 6 millioner, från statsverkets affärer. Förhållandet skulle då framställt sig i sin rätta dager för oss och utlandet. Hade man vid föregående riksdagar följt en sådan grundsats, då man till jernvägsbyggnaderna anslagit en gång 27, en annan gång 25 och vid en riksdag förut omkring 19 millioner, skulle statsverket presenterat en ofantlig statsbrist. Hvad som. hände vid förra riksdagen får man endast tillskrifva den mindre lyckliga åtgärd, som statsutskottet vidtog, att sammanblanda jernvägsanslaget med statens utgifter. Den person, som då var ordförande i statsutskottet, bekläder äfven nu denna ap? samma vigtiga post, och statsutskottet bör under sådant förhållande så mycket lättare kunna foätgöra det fel, som begicks. Häri får man till en del söka förklaringen till den uppkomna statsbristen. Då dertill kommer att vid en föregående riksdag statsverket fick en opåräknad utgift af en million, samt i och för krigsrustningar en utgift på tre millioner, blir den brist af 7,251,000 rår, som riksgäldskontoret nu visar, lätt förklarlig. Den åtgärd som fordras för att reda frågan är enkel. Derför behöfs blott att skilja nämnda anslag till jernvägsbyggnader från statens utgifer samt, såsom förut skett i och för jernvägsbyggnaderna, ppplåna dessa 6 millioner, så är Se enheten afhjelpt, och riksgäldskontoret satt i stånd att fullgöra sina åligganden. Det sista påstående man framställt vore att srof misshushållning egt rum med statens medel. detta fall vore omdömena så olika, och tal. ville ej för sin del yttra sig härom, ty han ansåg sig med siffror kunna visa, att man begick tt stort misstag. Man resonnerade i allmänhet sålunda: vid den tiden voro statsutgifterna så och så stora, nu ha de blifvit så och så stora. Det var egentligen efter 1857, som man ansåg illökningen datera sig, ty från 19 millioner hade len ordinarie statsregleringen ökats till närmare 4 millioner. Detta var en betydlig skilnad; nen tal: bad att få lemna åtskilliga upplysninsar, som han trodde skulle ådagalägga, att man efang sig i en stor villervalla om man, efter lessa siffror, trodde sig kunna bestämma budetens tillväxt. Han omnämnde för att bevisa detta, att kroans spanmål, som) i statsverkets äldre räkenkaper utförts med 10 rdr tunnan, nu utfördes fe 12s riksdaler, hvarigenom denna titel i äkenskapen nu presenterar ett tal, som med 50,000 rdr öfversteg den summa som förut pptogs, utan att ett öres utgift drabbat den kattskyldige. A z Handelsoch sjöfartsfonden, uppgående till en etydlig summa, syntes aldrig förut i statsregeringen. Nu ingår den deri, och presenterar en nycket hög siffra. Tolagen, som nu utfördes ned 1,040,000 rdr hade icke heller synts i den amma rg Bg Med brännvinskontrollnedlen hade förut så tillgått; att nettoinkomten upptagits, nu upptages hela bruttoinkomten. Sålunda hade en nominel tillökning uppstått, tan ett öres ökad utgift, och då man erfor etta, skulle man :sannolikt medgifva att man nisstagit sig i afseende å sistnämnda påstående. För postverket hade ingen ökad utgift förorakats; tvärtom hade minskning i portot egt