Aftonbladet – 27 mars 1867, sida 3

(vore detsamma som ett misstroende till den che hvilken har en sådan hufvudtitel under sin hanc och utrikes statsministern har högtidligen förkle rat att han afgäår, derest de ifrågavarande 20,00 riksdalerna afprutas å tredje hufvudtiteln. Or sä vore, skulle ju kammarens afslag på förhöj ning af de 7000 rdr, som äskades på första hufvud titeln, också vara ett misstroende till den hög personlighet som begärde den. Men hvem skull våga påstå det? Ingen, och hvad den sednar kan tåla bör en minister också kunna fördraga Det är bedröfligt att höra en gammal statsmai förlora humöret för blott 20,000 rdr. Det är icke från känslan af misstroende, utal från foten af sparsamhetens höga dygd jag be dömer denna fråga. Är man öfvertygad om at åtskilliga höga diplomatiska embetsmän äro obe höfliga i vissa länder, då måste de bort, ty de är ej förenligt med folkets håg och tillgångar att bereda några af hofvets skötebarn tillfället att njuta behaget af soligare länder och öka sta berna hos främmande suveräner. Man har nämn de länder, der ministerposterna dels kunde in dragas, dels besättas af lägre och mindre dyr: embetsmän; men hvad Spanien och Turkiet be träffar, kan jag tillägga ytterligare ett skäl til indragningen. Spanien och Turkiet befinna sif ungefär på samma kulturgrad som de befunnt sig för två århundraden tillbaka, och man kar väl då med skäl fråga: hvad har nutidens Svergs med Spaniens och Turkiets forntid att göra Hvad är det som vårt land skall representera der Sin bildning som ingen der förstår, eller sin fri het som ingen der begriper, kanske ej ens vil begripa? Men de kommersiella angelägenheterna? Näväl, har man ej konsuler för dem? Är de rang eller affärsduglighet som der bör gälla? Men äfven i andra länder har man ofta nog haft föga gagn af desse embetsmän med hög rang. Hur ofta får man ej läsa i utländska tid ningar de mest vilseledande uppsatser om sven. ska förhållanden! Men hur oha får man se några beriktiganden af dem? Nästan aldrig. Men äf. ven vid sådana tillfällen, då vårt lands anseende verkligen stått på spel, har man rönt den största likgiltighet hos dylika höga herrar. Jag glömmer aldrig en dag i London sommaren 1851 under den första stora verldsexpositiopen. Jag frågade dåvarande svenska ministern derstädes, om han ännu hedrat den svenska afdelningen i kristallpalatset med ett besök. Nej, jag har icke haft tid, svarade han kallt. Det var likväl på en tid då Sverge behöfde allt deltagande, åtminstone af sina egna söner. Vårt land stod då bokstafligen på schavotten inom en spetsgård af fyra verldsdelar och fyrtio folk, som der uppträdt i industriell täflan, den enda strid som är Gud och menniskor behaglig. Men vi behöfva icke gå längre än till vår egen industriutställning nästlidne sommar. Flera veckor hade förflutit sedan början af denna vår utställning, innan man i utlandet ens visste af att en sådan fanns. Fanns det då inga medel till honorarier åt personer, som derom kunde skrifva och införa artiklar i utländska blad? Alla äro vi ense derom, att vårt land icke mera spelar någon betydande roll på verldsteatern, bestämdt ingen afgörande, och det kan vara så godt det. De stora spela icke alltid de vackraste rollerna. Men blir vår roll, såsom utrikesstatsministern låtit oss förstå, betydligare och mer afgörande derigenom att den utföres af personer med högre rang, då blir rangrullan vårt kraftigaste värn, kraftigare än sjelfva vår armå och lotta. Såsom ett bevis på vår högre diplomatis förmåga, vill jag anföra ett faktum, hvilket på letta rum nyligen uppgifvits af ingen mindre berson än utrikesstatsministern, nemligen förvållandet med den der Sverge tillhöriga tomten ottomanniska rikets hufvudstad. Anskönt denna omt har det förträfHigaste läge, har det ännu cke lyckats våra diplomater, trots deras höga ang, att försälja densamma. Jag är fullt och ast öfvertygad derom att en person helst med ngen rang, en vanlig huskommissienär, skulle ör längesedan ha gått i land med denna enkla fär, förutsatt likväl att han ej behöft använda all in tid för att skicka diplomatiska noter, i stället för ankonoter, från Bosporens till Mälarens strand. Men om, hvilket nog är trovärdigare, vår poliiska roll är obetydlig, så måste också kostymen ara derefter, ty blir den ej det, blir den nära og löjlig, och det är väl ändå något för hårdt ör ett land, som väl ändå utfört något godt och tort här i verlden. Lyxen är för staterna, liksom för individerna, recis detsamma hvad perlan är för snäckan, emligen en sjukdom, och snäckan dör af den. lur många stora och kraftfulla folk ha ej lidit f samma sjukdom och slutligen delat snäckans de! Ha vi ej nog af varningar? Gud bevare årt land för ett sådant öde! Men vi måste ckså göra något sjelfva för att bota ossi tid. Vi nåste börja med att förminska vår statslyx, börja ned det obetydliga afdrag, hvarom nu är fråga, ch vänja vi oss småningom dervid, så skola vi nog n dag lyckas med det stora. Om ett land, såant som vårt, skall lysa med något, så är det red allmän bildning, allmänt välstånd. Ännu a vi ej helt och hållet hunnit dit, men hvarje räfvan dit är redan en Jjusstrimma, som lyser ida klarare, än en diplomati, som så litet berder och förmår, trots all sin yttre glans och errlighet. Hr Sven Nilsson ansåg beklagligt, om andra ammaren skulle afgifva ett misstroendevotum ir en sådan obetydlighet som 20,000 rår och rkade på bifall till utskottets förslag. Hr Indebetou, som icke ville bidraga till ut-: kesministerns afgång, ehuru han ej kunde se ågon rimlighet i att göra denna sak till en kainettsfråga, öfvergick till hr Björcks under öferläggningen modifierade förslag. Hr Hierta iörklarade sig med anledning af refve Manderströms yttrande helt och hället afå från yrkandet på nedsättning. Grefve Havderström medgaf visserligen, att srändringar inträdt i vår politik, men kunde ke medgifva dem vara af sådan beskaffenhet, it de tilläte förändringar i vår representation id de utländska hofven. — Anslag hade vissergen blifvit nekade på de andra hufvudtitlarne tan att ministers afgång derföre blifvit ifrågaitt; men talaren ville dock pastå, att på ingen ufvudtitel hade ordinarie anslag, hvilka under a följd af år utgått, blifvit föreslagna att inragas. — I Spanien och Turkiet ha vi betydga kommersiella intressen att bevaka, och dåi onstantinopel inga konsuler utan endast diploater mottagas, och då konsulerna i spanska östäderna endast genom ministern, i Madrid anna erhålla rättelse då det behöfdes, kunde laren ej förstå huru vi skulle kunna undvara igondera af dessa diplomatiska poster. Frih. Ahlströmer förordade utskottets förslag. Hr Erik Ersson frångick sitt yrkande om nedttning, på det icke utrikesministern måtte anse t såsom ett misstroendevotum. Dr Svensen talade för bifall till hr Bjöcrks rslag. Frib. Liljeneraniz menade, att påståendet, t den föreslagna nedsättningen skulle hvila på s grund, kunde vändas mot dem, som uttalat tta omdöme, emedan deras påstående, att hufdtiteln ej kunde undvara detta anslag, hvilade en ännu mera lös grund. Efter att ha beött några speciella yttranden af grefve Manrström och andra föregående talare, uttalade h. Liljencrantz till slut den åsigten, att den teslagna skrifvelsen till K. M:t borde antyda n riktning, i hvilken man önskade att nedsättngen skulle göras, på det K. M:tej måtte vara okunnighet om representationens åsigt. Deremot ansåg frih. Ahlströmer, att K. M:t ce kan bli lemnad i okunnighet om representionens tankar, äfven om de antydda närmare stämmelserna icke upptagas i skrifvelsen. Frih. Gripenstedt reserverade sig mot den rmodan, att talaren och de med honom lika nkande skulle motsatt sig besparingar; de hade dast velat vänta till nästa riksdag, då K. M:t n ha hunnit undersöka frågan. Sedan diskussionen förklarats slutad och då tering begärdes, uppställdes såsom proposition fall antingen till utskottets eller endera af hr örcks ursprungliga nedprutningsförslag och hr mA ADM AM RR ÖA pr Mm VU -Då