Aftonbladet – 27 mars 1867, sida 2

Franska lagstiftande kåren afslöt den 18 dennes debatten i anledning af Thiers iaterpellation. Detta plenum började såsom vanligt kl. 2 e. m. och fortfor ända till kl. 8 på aftonen, hvilket icke förr har händt under det andra kejsardömets tid. Diskussionen, i hvilken Jules Favre, Granier de Cassagnac, Thiers och Rouher deltogo, ver ytterst liflig och föranled e flera gånger talarnes afbrytande på ett så stormarde och häftigt ätt, att man knappt sett något motstycke dertill i denna församling. I sjelfra saken framdrogs under den redan i tre dagar uttänjda diskussionen löga nytt. Man sökte å ömse sidor göra sig de gamla argumenterna till. odo ur nya synpunkter eller försvara sig mot nya anfali. Utrymmet nekar oss att något utförligare redogöra för de vidly:tiga talen, och vi mäste derföre åtnöja oss att i största korthet anföra det pikantaste af hvad som förekom. Den första talaren för dagen var, såsom nämndes, Jules Favre. För förra delen af hans tal ha vi förut korteligen redogjort och vi tilllägga nu endast, atthan afslutade detsamma med följande ord: För att intaga en ställning, som anstår oss, mäste vi nu gå till yttersta gränserna af våra rättigheter; vi måste afstå från all tanke på en våldsam annexion af landsträckor, som ej tillhöra oss; men vi mäste dock derjemte fråga oss sjelfva, om vi icke skola mottaga något slags förstoring; om man t. ex. erbjuder oss Belgien eller Luxemburg, skola vi då mottaga anbudet eller icke? Efter Jules Favre uppträdde Granier de Cassagnoc, hvars tal kan på följande sätt sammanfattas: Vi mäste ha nya principer, nya gränser, pya allianser, men vi böra icke hota någon, vi måste kraftigt rusta oss och — vänta. Thiers erhöll ordet efter honom. Den intressepolitik, som den gamla franska statskonsten följde, förherrligades åter af Thiers, som deremot fördömde all handling på grund af en princip. Herr Granier de Cassagnac sadet — så började han — fatt man måste vänta och rusta. Jag är af hans äsigt, men jag måste uppgifva på hvad sätt. Enligt min äsigt ionehåller den förflutna tiden ett beklagligt system. Man tog till rättesnöre natiqnalitetsprincipen, hvilken medfört de stora agglomerationerna. Detta system är falskt i teori och praxis. Jag har ett annat system, den konservativa, den afgjordt konservativa politikens i Europas — sade han. — Jag tillämpar icke detta ord på de inre förhållandena; inom landet önskar jag frihe ; men i afseende på Europa är jag konservativ. Thiers anfaller nu åter den enhet, som uppsått på andra sidan Alperna och KEhen, förklarar, att man icke får lemna de egna intressena ur sigte, samt söker genom en mängd historiska exempel bevisa, att de ministrar, som följt den tabsurda principen att sprida sin politik utomlands, gjort sitt land verklig skada, men att de, som icke gjort detta, skikt sitt land verklig lycka. Talaren anmärkte härpå, att han framställt tre punkter, som statsministern icke besvarat: i) Regeringen hade skapat den italienska enheten, för att fastare gruada freden i HEuropr, men ide i stället försatt detta i eld och lågor. 2) Hon hade velat göra Österrike starkare, och är nu nöd d att Önska, alt det rekonstituerar sig, ty eljest blir jemnvigten störd. 3) Ilon ville vinna en bundsförvandt it Frankrike, och har förskaffat det en fiende, ty Italien hade vetat, att det genora sitt förbund med Preussen gjorde Frankrike skada. — Efter att ha ytterligare uttömt sin vredes skålar öfver Italiens; och Tyskands enhet, vidrörde Thiers det danska i, men biott i förbigående, och ansåg let för källvn till allt cet onda; Frankrike vorde genast ha nppträdt afgjordt för Dannark och mot Preussen, hvarigenom alla istnämnda stats tilltag sedermera skulle ha örhindrats. Till slut förklarade talaren, tt då ordningsstadgan icke tillåter ew mo