Aftonbladet – 26 mars 1867, sida 3

bare utbetalning, än att 1865 års banko vinst skulle inom 1867 års slut och 1866 år bankovinst inom 1868 års slut, eller fulli två år efter den dag då banrovinsten intje nats, till riksgäldskontoret aflemnas. Ban ken eger 25 millioner rår grundkapital hvar jemte den i bankrörelsen emottagit omkring 10 millioner rdr af allmänheten, och till rö relsemedel har den sin banksedelutgifnings rätt med det väsentliga tillägget att bank sedlarne skola såsom mynt anses. Skull det vara så illa stäldt att en efter våra för hållanden så stark bank skulle löpa någon der ringaste fara genom att aflemna afkastnin gen till binkens egare, då måste vi fordre en upplysande utredning. Vi förmoda så ledes att den fråga, som blifvit af bankout skottet ställd till bankofullmäktige angående detta ämne, må blifva på ett oförtydbart sät besvarad. Det är två skilda saker, den ens om banken behöfver bankovinsten, och der andra om låntagarne lyckas tillvälla sig densamma. I förra fallet graveras bankens kredit, com hittills inom och utom : landet stått högt öfver allt tvifvel; i sednare fallet ådagalägges blott att lånetegarne äro bättre representerade inom riksdacen än de skatt dragande. Huruledes de skattskyldige i denna fråga åsidosättes och buru föga välbetänkt ett fortsatt reserverande af vinstmedeln i sjelfva verket är, har hr Kock i en reservation uttryckt på ett sätt som ej kunnat vederläggas. Hr K. yttrar ?Det kan icke vara meningen att lägga hög på hög, att göra anstalten rikare på dess egares bekostnad. Det torde äfven kunna ifrågasättas, huruvida det länder landet till någon verklig fromma att af sålunda hopsamlade medel bilda nya lånekällor, hvilka, likasom de många redan befintliga i sin ordning snart skulle tömmas, utan att ropet för dagen dermed vore tystadt. De skattskyldige allena fingo bringa offret till denna lånekälla, ty genom att undanhålla statsverket en betydlig del af bankovinsten, som bidrog till de allmänna utgifternas bestridande, måste ett motsvarande belopp utgå genom ökad beskattning. Och det är jemväl den stora massan af befolkningen, hvilken står under lånelinien, som får offra, utan att omedelbart kunna komma i åtnjutande af den dermed afsedda fördel. Man eäger tit staten. som under hvarje omständighet måste upptaga lån, om statsregleringen skall gå ibop; nu kan låna så mycket mera som motsvarar den till banken föreslagna reserverade vinstandelen, men återbetalningen af äfven detta lån återfaller i sinom tid på den skattdragande och blir honom slutligen öfvermäktig, så framt icke för lånandet i alla riktningar en gång sättes en gräns. Efter min åsigt är vidare reserverande af vinstmedel nu för riksbanken obehöflig, för lånsökande föga eller intet båtande, för statsverket skadligt och för de skattdragande betungande.? Det är följaktligen tydligt att om bankovinsten öfverlemnas till lånetagarne, så komma ökade skatter att påbjudas, och ehuru väl låntagarne äro många och ganska mäke tiga, så är det dock obestridligt att de skatt dragande, som icke kunna blifva delaktige af någon lånerätt, äro ett mångfaldigt större antal och i allmänhet mindre bemedlade. Äfven om det vore nyttigt att öka bankens orundfond, så bör det väl ske för något uppgifvet är damål, efter någon framlagd plan, och ej, såsom nu skulle blifva händelsen, rentaf på måfå. Då en vill att bankovinsten skall utlånas till allmänna hypoteksbanken; en annan att med bankovinsten skall drifvas obligationshandel i syftning att uppehålla ej statens utan allmänva hypoteksbankens obligationers kurs; en tredje att bankovinsten skall tilläggas allmänna diskontfonden för att utbreda den sorgligt ryktbarvordna utlåningen mot borgen?. Som man ser äro alla dessa målsmän för le respektive låntagarne, och voteringen ti andra kammaren, då 88 röster mot 75 roterade för att endast en del af bankovinsten skulle få till riksgäldskontoret afemnas, är betecknande för låntagarnes styrka, inder hvilken de skattdragande måhända nafva att böja sig. Vore afsigten endast utt föröka bankens grundfond och vore säJant önskvärdt, så måste i alla fall dermed ippskjutas till en lämpligare tidpunkt. Vi nafva underkastat oss ökade skatter för att vestrida statslånens armortering intilldess jernvägarne blifva fullbordade och genom fkastningen kunna bidraga att amortera anäggningskostnaden. Vi hafva behofaftidsenliga vapen, till hvilket behof ej kan lånas utan måste skattas; och vi hafva en brist i riksgäldskontoret, som i sinom tid måste senom skattebidrag betäckas. Är det unler sådana förhållanden man vill genom de kattdragandes betungande samla ökade ånefonder för att tillfredsställa låntagares unspråk på lånerätt? Hvar är då gränsen?