Aftonbladet – 26 mars 1867, sida 3

le mieux est dexpådier de poste Sudois d Hambourg. EEONOMISKT. Låntagares makt. Man förespeglar rätt ofta de stora vådorna af ett penningvälde, som uppgifves skola förtrycka industrien och jordbruksnäringen, med ett ord all loflig företagsamhet utom den att drifva bankrörelse. Man tager deremot i sitt hägn och skydd de skuldsatte, utan all undersökning om skuldens tillkomst. Det är nog att vara skuldsatt för att till: vinna sig sympatier och man söker till och med att bland medborgerliga rättigheter, åt de skuldsatte eröfra en särskild rätt: Lånerätten. Man förmenar slutligen att de skuldsatte hafva inga bittrare fiender än längifvarne. Hvar finnes penningväldet i vårt land och huru är detsamma beskaffadt? Vi ega en statsbank med en betydlig grundfond, som drifver en fullständig benkrörelse och som är en depositbank för statens och andra allmänna eller enskilda kassor, hvilka deraf önska begagna sig. Denna bank styres af riksdagens delegerade och det förefinnesingen anledning förmoda, att så beskaffade fullmäktige som hänsynslöst skulle missbruka sin makt komma att utses. Deras fullmakt är i alla fall blott gällande för ett år i sender, så att utvecklandet af t. ex. något våldsammare strypsyetem ej skulle kunna hinaa särdeles låvgt. Vi hafva omkring fyratio bankbolag helt och hållet sjelfständiga och täflande med hvarandra. Dessa bankinrättningar egas till största delen af jordegare, och spridningen af bankletter är så stor, att medelsiffran af delaktighet i bank säkerligen ej uppgår till mer än några tusen riksdaler för hvarje person. Bankstyrelserna utses i allmänhet för ett år i sender och äro dessutom underkastade vederbörlig kontroll. Vi hafva tyvärr ganska få bankirer med stor kapitalstyrka i Sverge, och de befintlige eftersträfva ej benämningen penningfurstar lika litet som de förtjena den. Vi hafva derjemte kassor och sparbanker, hvilkas uppgift det är, att i allstillhet med iakttagande af nödig säkerhet förränta sina kapitaler. Då härtill lägges att nya banker ytterligare kunna enligt gällande författningar stiltas, för att genom ökad täflan bereda större lättnader åt allmänna rörelsen, så torde böra erkännas att något penningvälde hvarken förefinnes eller rimligen kan uppkomma. Att de som drifva bankrörelse skulle hysa någon afsigt att förtrycka näringarne är ett påstående temligen underhealtigt. Det har viset sig och är ovederläggligt, att då nä ringarne blomstra är bankrörelsen vinstgi vande, hvaremot då näringarne lida, så ä bankrörelsen utsatt för kännbara förluster. Att långifvarne skulle hafva någon fördel af det som länder till läntagande producenters skada är en orimlighet, och att låntsgare, som anse sig illa behandlade af en bank, snart uppsöker en annan, är mer är sannolikt. Låntagare hafva stiftat hypoteksföreningar och hypoteksbanken. De äro jemväl i begrepp att stifta banker grundade på den: princip, attlåntagarne skola tillförsäkras vinsten eller med andra ord, att ingen bank-: vinst, som kan beskattas, skall kunna uppkomma. När de enskilda bankerna stiftades tillade Kongl. Moej:t ett uttryckligt förbehåll, att den bankinrättningen hvarken nu eller framdeles skulle kunna päräknra något understöd af allmänna medel. När hypoteksbanken stiftades ästadkommo läntagarne: alt åtta millioner rdr uti statens obligationer skulle utgöra en garantifond för den privata låneinrättningen, som likväl i författningen erhöll benämning Allmänna bypoteksbanken?, men som sedermera ej fonn sig belåten med den firman, utan i stället lät uti förbindelser kalla sig och skrifva sig Kunglig Riks Hypotheksbank?, utan att besväras af de lagliga föreskrifter, som i allmänhet äro gällande för firmors ändrande och utan att begära ändring i förordningen angående den Allmänna hypoteksbanken. Den tomma titeln har visserligen lika litet inbringat som andra dylika, men vi hafva anfört det ena och det andra för att visa hvilken kategori, långifvare eller låntagare, utöfvar större makt här i landet till sin verkliga eller inbillade fördel. På dagordningen står nu en fråga hvars utgång kommer att lägga i dagen huru stor låntagarnes makt inom riksdagen är och buruvida den dristar göra sig gällande äfven på de skattdragandes bekostnad, Som man känner har regeringen föreslagit förhöjnving af åtskilliga skattetitlar. Det måste hafva varit en tvingande nödvändighet då ställningen under förflutna året icke gaf någon särdeles anledning till den förmodan att ökade skatter skulle kunna med lätthet utsöras. Den sista ståndsriksdagen uppgjorde budgeten på ett sätt som vållade att riksoäldskontoret vid denna riksdacs semmanträdande anmälde en brist af åtta millioner rdr emot fordom då riksgäldskontoret vanligen hade att anmäla betydliga öfverskotter till riksdagens disposition. Vi omnämna icke detta för att dervid göra någon anmärkning, utan blott för att visa att clla de tillgångar som stå riksdagen till buds nu behöfva tagas i anspråk för att i möjligaste måtto begränsa de föreslagna skatteförhöj ningarne. Hvad var väl då vaturligare ön att man bland tillgångarne upptog den afkastning som statsbanken redan förväsfvat. Bankoutskottets betänkande n:r 13 försäkrar uttryckligen att bankovinsten ej är nödvän dig för bankens egen trygghets skull. Det vore också en orimlighet gränsande till förnärmelse om man skulle påstå att Sverges banks solidit vore beroende af något beslut angående den genom noggranna bokslut ädagalagda bankovinsten. Antingen finnes bankovinsten och bör då kunna aflemnas till riksgäldskontoret, eller finnes den icke och äro cå boksluten allting ennvat än sanna. Det har icke blifvit ifrågasatt någon snab