Aftonbladet – 26 mars 1867, sida 2

Ett ångfartyg, om går förbi ett batteri, kan anses röra sig uti tangenten af en båge, hvars radie är det kortaste afståndet från batteriet; hvarje annat afstånd är secanten af den vinkel, som bestämmes af skeppets kurs; artilleristen måste således, då han riktar kanonen, icke allenast taga i beräkning den tid, som för projektilen åtgår på dess väg genom luften, innan den når målet, hvilket rör sig framåt med hastig, men okänd fart, utan äfven för hvarje salva förändra elevationen alltefter målets omvexlande afstånd. Skicklighet och ständig öfning kunna visserligen bibringa honom denna färdighet, men han skall alltid ha den grämelsen att veta, att projektilen måste, med undantag af då fartyget befinner sig tvärs för batteriet, träffa fartygets skrof uti en vinkel, som blir allt snedare och snedare, tilldess projektilens genomträngningsförmåga fullkomligen upphäfves. I atseende på den vertikala elden från mörsare på längt afstånd emot ett litet föremål, äfven om detta skulle vara orörligt, förklarade samme officer dess framgång helt och hållet bero af slumpen, denna åter af det antal bomber, som kastas inom en viss gifven areal. Häraf framgår, att då denna areals storlek rättar sig efter afståndet, så måste, ju aflägsnare målet befinner sig, antalet bomber vara desto större för att kunna träffa det. BSättes åter målet i rörelse, måste naturligtvis sannolikheten att träffa det ännu ytterligare minskas, Dessutom kap, hvad den horisontala elden beträffar, det icke bli fråga om operationer till sjös inom den areal, som möjligen är utsatt för dess verkningar. En ännu vigtigare sak vid horisontal eld på långt håll är, att det vid ovanligare atmosferiska förhållanden är omöjligt att emot ect aflägset föremål kunna underhålla en häftig fortsatt eld frän ett batteri, vare sig detta är kasematteradt eller ej. Skälet derför är bekant för alla våra officerare, nemligen att röken kommer att undanskymma synfältet. Vid Kinburn?, säger öfverste Alexander, Pvar jag ombord på ett linieskepp, förPankradt inom 1200 yards från ett öppet Pbatteri, från hvilket en ganska liflig eld underhölls under någon tid, men icke ett ?skott träffade oss, och jag kunde ej tillskrifva detta någon annan än nyssnämnda Porsak. Det var helt säkert derför, att ?skeppet blifvit så fallkomligt insveptirök, som batteriet från vår sida tillfogades så Pringa skada; Hade träffningenförsiggått med enstaka pjeser, skulle mycket mera skada tillfogats å ömse sidor.? Kapten C. P. Coles utlåtande bekräftar denna mening. Tillfrågad af komiterade, huruvida han såsom sjöman förnekade en fast fästnings förmåga att, inom hvilket skotthåll som helst, kunna träffa ett rörligt mål, huru skarpt begränsadt detta än måtte vara, svarade han, att det möjligen kunde af de första skotten träffas en eller två gånger, ehuru detta var ganska ovisst, isynnerhet hvad trevåningsfästen beträffade, ty man kan alldeles icke se skeppet, sedan man affyrat några skott, derföre att fästningen blifvit helt och hållet höljd i sia egen rök?. För att ej ingå uti vidare detaljer, må slutligen nämnas, att den officer, vi först citerade, ansåg att den förnämsta fördel pansarfartyg egde öfver de fullkomligaste f rtifikations systemer, som kunna uttänkas, var den, att de kunna möta fienden, då han visar sig, på ett sådant afstånd, att icke ett enda skott går förloradt. ?Hvad?, frågar han slutligen, blir väl nyttan af säkerheten, om l: fienden, under det vi åtnjuta den under skyddet af våra fästen, roar sig med att inom deras synkrets taga alla de af våra fartyg han kommer öfver? De ytterst väl Panlagda fästningar, hvilka vi hafva påkostat så månva millioner, och de hundradetals skickliga artillerister, som hållas instängda inom deras murar, kunna ej beYyara oss från en sådan förödmjukelse. Min tro är, att Eoglands makt måste hvila på antalet och styrkan af dess pansarfartyg.? Den djerfva slutsats, som här uttryckes, kunna vi amerikanare förstå, till följd af den erfarenhet vi ega från åren 1861—1867, och vi gilla på det högsta rådet att använda de Pfruktansvärda kanoner, som vetenskapen håller på att skänka oss? förnämligast på flytande försvarsmedel, så att man må kunna möta fienden på sådant afstånd? att icke ett enda skott går förloradt. Det skulle vara ganska lätt att genomgå alla de intressanta och vigtiga utlåtanden, som förekomma i försvarskomitens vidlyftiga berättelse; men vi hafva föredragit att begagna oss af en enda god auktoritets utlåtande såsom en upplysning om de öfriga. Slutsatserna af denna anmärkningsvärda undersökning (hvilken, som bekant, hade till följd öfvergifvandet af de föreslagna fästena vid Spithead) hafva blifvit bestyrkta hos oss genom en långvarig krigserfarenhets strängare logik. Vi skola icke återupprepa de för oss så väl kända episoderna från våra sjöstrider vid Neworleans, Mobile, Fort Fisher, Fort Henry, Vicksburg och andra ställen, der vår flotta skördat lagrar. I föregående artiklar hafva vi tillräckligt framdragit de lärdomar, som dessa händelser gifva, och då vi nu citera transatlantiska diskussioner i samma ämne, bekräfta vi endast egen erfarenhet. Vår tro är, att en väl anlagd, belägen och armerad fästning, på lämpligt sätt understödd af andra försvarsmedel, ännu måste spela en betydande roll. Men engelemännen tyckas betrakta fasta fästens verkningskrets med ändå mindre förtroende än vi. De vilja ej, och det I med skäl, afstänga värdefulla hamnar, de anse såsom ett axiom den odisputabla sanningen, att intet fäste, huru stort och starkt I det än må vara, kan förhindra ett pansarfartygs gång genom en för öfrigt fri farled. Då det nu är tydligt att fasta fästningar häI danefter måste spela en underordnad roll mot flytande jernfästningar och böra betraktas Isom ett understöd åt dessa sistnämnda, gunÅa man Ki Mama förmAda att oatnra anaclam