Aftonbladet – 26 mars 1867, sida 2

STOCKHOLM den 26 Mars. 1 sednast hitkomna nummer af nordamerikanska militärtidningen Army and Navy Journal (för den 2 Mars) finna vi en märklig artikel angående de af kongressen till en del afslagna och i öfrigt betydligt nedprutade anslagsfordringarne för fortilikationsväsendet. — Det torde förtjena någon Upgärkenmhet att en stat med så stora tillgångar och så rik på krigserfarenhet som Förenta Staterna, stänger till kassakistan i fråga om anslag till nya sjöfästningar, med anledning af den omhvälfning som står för dörren inom fortifikationsväsendet och hvarigenom hvad som i år göres sannolikt skall befinnas odugligt nästa är. Artikeln lyder sålunda: Fortifikationsbillen har ändtligen efter många med knapp nöd undgångna faror lyckats bli antagen af kongressen. Mången gång har det hetat, att den varit afdagatagen, och i sjelfva verket tycktes den också vara både död och begrafven. Vi minnas mycket väl, att vi sjelfva skrifvit liktal öfver densamma. Men den kom till lifs igen och gick icke in på att räknas bland de saknade. Ej mind:e än fyra gånger väcktes både i utskottet och i kammaren motion om att icke antaga den i dess framlagda form. Två gånger biföllos dessa motioner och två gånger uppstod billen på nytt; de öfriga dödshuggen, som riktades mot den, behöfva ej åter omtalas. I alla fall kan ej den ursprungliga billen anses existera längre, till den ytterliga grad har den blifvit förändrad genom utstrykningar och tilllägg. Så till exempel har hela anslaget blifvit nedsatt till hälften genom antagandet af ett amendement, som förbjöd att mer än hälften deraf finge utgå under det kommande året. Vi äro derföre mer än någonsin öfvertygade om, att inkasten emot denna bill icke 3 mycket föranleddes af dess detaljer, som icke mer af tveksamhet om det för landet lämpligaste befästningssystem. Den revolution, som gjordes i kustförsvarssystemet genom införandet af monitorer, bar gjort den allmänna meningen betydligt vacklande i afseende på sjöfästningars värde. Uti England är naturligtvis frågan om fästningars användbarhet till skydd för hamnar föremål för långt allvarsammare diskussion än hos oss, derföre att England har en måktig rival till sjös inom några få mil, inom mindre än en dags segling — en rival, som eger en pansarflotta, med hvilken han kanhända med framgång skulle kunna anfalla till och med sådana hamnar som Plymouth eller Portsmouth. Då det beryktade förslaget att bygga murade fästningar vid Spithead väcktes, egde samtidigt dermed en grundlig undersökning rum angående fästningars och pansarfartygs relativa värde i och för kustförsvaret. Försvarskomitn inhemtade ett stort antal sakkunnige mäng, artilleristers och ingeniörers, tankari hufvudfrågan, och med förvånande enhällighet voro de ense om pansarfartygs stora öfverlägsenhet öfver fästningar. Bland de afgifna utlåtandena förekom en mycket klar bevisning af den bekante öfverstelöjnanten Alexander — en officer vid marinartilleriet — om svårigheten att träffa rörliga mål och den gtora fördelen af det flytande försvarets förmåga att röra sig. I den skrift, som innehöll hans åsigteri detta afseende, fästade han uppmärksamheten på, att en god artillerist, som skall skjuta på ett föremål, hvilket rör sig emot honom på okändt afstånd, måste vänta tilldess afståndet minskats så mycket, att han kan iakttaga sin elds riktning och verkan. I strid emot pansarfartyg blir ett sådant uppskof ändå nödvändigare, för att erhålla visshet om projektilens genomträngning. Han förklarade det ej vara någon lätt sak att, då man skjuter utåt sjön, erhålla afståndet genom försökskott, hvartill orsaken är, att detär särdeles svårt att, då man står bakom kanonen, ens approximativt kunna bedöma det afstånd, på hvilket projektiien faller vare sig innanför eller utanför målet.