Aftonbladet – 23 mars 1867, sida 2

mumlade Paques-Fleuries, ännu blekare än vanligt, i örat på sin syster, som höll god min vid denna okända fara. Oroen er icke öfver dessa tjut, mina damer; jag vet hvad det är, sade sergeanten och skakade sorgsen på hufvudet. uaHvad är det då? Det är Hurrahl Er hund ?, Just han. Det är sannt4, sade Rosette. Men om det är er han kallar på detta sätt, så borde ni gifva honom en annan lösen, Jag riktigt ryser ännu. Nej, pi förstår icke saken rätt, svarade appa Pinson. Hurrah kallar icke på mig, an... Portvakten höll. just på att fullborda sin mening, då ett tredje ängestskri från hunden afbröt honom. Detta skri, detta sorgsna tjut egde ett så hestämdt uttryck, att äfven herr Lenoir sade i det han steg upp från sin stol: Sergeant, er hund tjuter för dödsfall. Nåväl, svarade gubben, jag var mycket säker att ni icke skulle misstaga er derpå. eHafva vi då någon sjuk i huset, frågade studenten, a ua, En döende? cKanhända. cHvem då, frågade Rosette. gl, tala! tillade Paques-Fleuries lifligt, Åh! jag har icke velat tala derom förut, för att icke störa ungdomens glädje, för att icke lägga ett sorgkläde på hr Lenoirs bordduk I SNi har gjort orätt derutiy pappa Pinsont, sade PaquesFleuries; vi kun:a icke förjåta oss, min syster och jag, a:t hafva skrattat