Aftonbladet – 23 mars 1867, sida 2

Naturligtvis har man insett, att den proklat nerade sparsamhetsprincipen en eller annan f sång skulle komma i kollision med intressen, omäro förtjenta af den största uppmärksamhet rån det offentligas sida, samt att äfven bland versoner, som ej blott med munnen ! ekänna , lensamma, stridiga meningar kunna uppstå om dess tillämpning i vissa fall. Men ål andra sidan har man ock väntat och varit: berättigad att förutsätta, att all tvekan skulle l. försvinna i fråga om uppenbarligen öfverflödigt tilltagaa anslags förminskning samt onödiga utgiftsposters indragning. I sitt trontal förklarade K. M:t — och hr utrikes ministern har nyss upprepat samma förklaring — att det är hans föresats, att afhålla sig från all inblandning i de europeiska tvistefrågorna. Redan denna högtidliga förklariog betecknar otvetydigt och — det kan ej betviflas, — uppriktigt ett politiskt system, som ej blott med logisk nödvändighet framkallar den frågan, om icke en reduktion af de förenade rikenas diplomatiska apparat kan utan ringaste skada företagas, utan ock med samma nödvändighet nödgar till ett bekräftande svar å frågan. Afven oafsedt denna betydelsefulla omständighet, och om en sådan förklaring aldrig afgifvits, finnas förhållanden som, lindrigast sagdt, göra gagnet af vår nuvarande vidlyftiga diplomatiska organisation samt kostnaderna derför ytterst tvifvelaktigt. Den har sin rot i en tid, som högst väsentligt afviker från vår, en tid, då fortskaffningsmedlens bristfällighet i hög grad försvårade alla skriftliga eller muntliga meddelanden; då man, i saknad af hvad vi förstå med press, ej ens hade någon aning om den till alla sferer utsträckta offentlighet som är ett af nutidens mest framstående drag; då folkviljan var en underordnad faktor i gsamhällslifvet och ledningen af en stats politik var, i exklusiv mening, en åt regeringen förbehållen, af folkopinionerna oberoende, sekret statskonst?. Till dessa allmänna skiljaktigheter kommer, hvad oss särskildt angår, att vi intogo en helt annan ställning än nu, med helt annan betydelse och helt andra anspråk. Kastar man en granskande blick på våra diplomatiska representanter i utlandet, på det sätt hvarpå denna dyra kår rekryteras, på den verksamhet den utöfvar, ledes man också ovilkorligen till den slutsatsen, att vi här ha framför oss en institution, som med förändrade förhållanden förlorat en god del af den vigt, den fordom egt, former, ur hvilka andan flytt. Vi antaga gerna, att man gjort sitt bästa för att till dessa befattningar, hvilkas ionehafvare ju skola i främmande land representera vårt land, vårda dess intressen, -häfda dess värdighet, förskaffa lämpliga personer. Att man blott alltför ofta härutinnan misslyckats, våga vi utiala utan fruktan att röna motsägelse från något håll, der man har verklig kännedom om förhållandena. Om ock valet af personer i viss mån bestämts af traditionel fördom, synes dock otvifvelaktigt, när man hos den eller de väljande förutsätter god vilja, a:t kapaciteterna sakna all böjelse, allt intresse 1ör en bana, der man såsom representant för en makt, sådan som de förenade rikena nu utgöra, saknar utrymme för en verksamhet, hvilken sträcker sig utöfver det diplomatiska ceremonielets och den ytliga salongsbildningens sfer. Och vårt lands representerande i utlandet af medelmåttor eller personer under denna duglighetsgrad länder oss icke allenast icke till gagn, utan fastmer till skada. Statsutskottet har emellertid skjutit ifrån sig det särdeles moderata förslag till en reduktion af vår diplomatiska kår samt minskande af anslagen å tredje hufvudtiteln, som vid riksdagens början väcktes af friherre Liljencerantz. Frågan är i sig sjelf icke invecklad, motionären har dessutom lemnat en förtjenstfull utredning deraf, och statsutskottet har i vida kinkigare fall visat sig icke tveka att i positiva förslag kollektivt uttala den meniog, flertalet af dess ledamöter hvar för sig hysa. Men i detta fall har man ej kunnat besluta sig till något annat än den beskedliggörande, för att ej säga meningslösa, åtgärden att tillstyrka en skrifvelse till K. M:t med anhållan om utredning, huruvida någon inskränkning af tredje hufvudtiteln är möjlig, samt förslag derom till nästa riksdag. Man frågar sig, hvart sparsamhetspricipen i detta fall tagit vägen, och om den ?grannlagenhet?, som nyss höll på att spela en fatal roll i förhållandet kamrarne emellan, nu ock skall utvidgas till ett så obegränsadt devouement för en medlem af regeringen, att derför representanters öfvertygelse och pligt skola träda i skuggan cch de representerades rättmätiga förhoppningar om hämmande af statslyxen svikas.