Aftonbladet – 20 mars 1867, sida 3

Slallllilg UL 1. M.L TVladRUtC std Vv 2 UCU TI för beredande af lindting i roteringsskyldigheten för öfre Dalarne. Nou Om antagande af nya grunder för de allmänna vapenöfningarnes utgörande samt indelningsverkets omreglering, m. m. (Motion af hr Sven Nilsson.) Det är icke lång tid sedan mången, efter det vår verldsdel njutit frukterna af en långvarig fred, ansåg sig kunna hoppas hvad han önskade, att ett så lyckligt tillstånd skulle allt framgent fortfara, att upplysningen skulle så hafva beredt sig seger inom menskligheten att menniskornas djuriska. strider snart skills upphöra. Med ett ord, man började hoppas på jordens eviga fred. n emedan, menniskan helst hoppas hvad hon önskar och hoppet sällan gör grundliga beräkI ningar, så sviker det ofta. Så äfven i detta fall. Vår, sednaste och sista tid bör hafva skingrat alla illusioner hos fredens vänner, så att deras kärlek till freden, huru stor: den än må vara, måste, träda undan för nödvändigheten att bereda sig på striden, huru motbjudande denna nödvändighet än är. Det bör icke förefalla oväntadt, att, under den tid kriget ansågs vara aflägse eller åtminstone icke stå för dörren, de hufvudsakliga beredelserna derpå mångenstädes försummades, att militäröfningarne mera anordnades för prydliga manövrer än till verklig öfning för stridens all var, att medlen mera användes till anskaffande af omvexlande uniformer, än till ändamålsenlig beväpning, eller att militärväsendet af många dess idkare och vänner betraktas såsom ettnöje, samt af dem, som buro största tungan deraf, såsom en delvis onödig, och delvis öfverflödig lyx. Händelserna i vår tid hafva likväl, äfven i dessa föreställningssätt, tillvägabragt stora förändringar. Man inser nu hos oas hela nödvändigheten af att betrakta försvarsväsendets ordnande såsom fäderneslandets främsta angelägenhet, som icke får försummas, om vi vilja bevara vår urgamla, stora och dyrbara frihet. Huru allmän denna känsla är, derom vittna de många frivilliga skarpskytteföreningar, som uppstått öfver allt i landet och de många tusenden, som at egen drift, utan all ersättning men med enskild uppoffring, öfva sig i vapnens bruk, blott för att kunna så, som de vilja, försvara fäderneslandet, då behofvet så fordrar. K. M:ts nåd. propositioner till rikets ständer vid sistlidne riksdag angående ändring i grunderna för beväringsinrättningen, samt om bildande at en landtsto:m, och angående grunderna för infanteriets och kavalleriets organisation, bevisa, att K. M:t funnit .en genomgripande förändring af vårt för-. svarsväsende vara högt påkallad. Man kan värdera den känsla, som fått sitt uttryck i de frivilliga skarpskytteföreningarne lika högt som en armå, ty ett folk genomträngdt af en sådan känsla låter icke underkufva sig, eåvida det blir organiseradt för striden och erhåller nödiga medel för dess utkämpande; men att bygga ett lands försvar på blotta frivilligheten torde vara allt för mycket vågadt. När det gäller något så allvarsamt, som att möta fienden, då är frivilligheten f stort värde; men pligten af-högsta nödvändighet, då måste lagen stå tydlig och klar för hvar medborgare, att frambära sitt offer, det må förefalla tyngre eller lättare. Det är således, efter mitt förmenande, af stor vigt att uppmuntra och understödja de frivilliga vapenöfningarne, men af högsta nödvändighet att hafva en klar och bestämd lag, som förbinder hvarje svensk man att, efter gifna frunden, deltaga 1 fäderneslandets försvar då sådant påkallas. Att det förslag, som K. M:t vid sistlidne riksdag framlade till förändring i grunderna för beväringsinrättningen samt till bildande af en landtstorm icke gillas af den stora allmänheten, lärer icke tarfva annat bevis än det mottagande samma förslag då rönte hos dåvarande bondestånd, af hvars ledamöter icke mindre än 49, eller nästan alla, som då voro tillstädes vid riksdagen, yrkade dess ogillande, hvaremot ingen röst höjde sig för bifall dertill. Som denna fråga måste lösas och man har anledning att från K. M:t vänta framställning i samma riktning som förut, så torde ej skäl saknas att, i sammanhang med motiverna för förslag till något olika grunder för nationalförsvaret, framlägga nägra anledningar till missnöje, som yppade sig mot de af K. M:t vii sistlidne riksdag framlagda förslag. Visserligen förorsakade det föreslagna friköpningsoch lottningssystemet, vid fullgörandet af en pligt, der jemnlikheten om någonsin bör gälla, mycken ovilja; men den uppstod icke mindre derigenom, att stora uppoffringar fordrades af allmogen, utan att ens en antydan gafs om lindring uti eller frihet från det för jordbruket så betungande indelvingsverket. Det bör icke vara obekant, att från urminnes tid har skyldigheten att försvara fäderneslandet varit allmän och att, före indelningsverkets upprättande, nämnda skyldighet utkräfdes medelst utskrifningar, som verkställdes stundom efter hemmantal och stundom efter folkmängd. Emedan dessa utskrifningar voro betungande och svårligen läto sig verkställas utan orättvisa och mannamån, åtog allmogen sig det vissa knektehållet, eller, som benämningen nu vanligast är, indelningsverket, mot vilkor att slippa utskrifning, Carl XI lofvade den jordbrukande allmogen att, derest den ingick på det.ständiga knektehållet, skulle de, deras barn och folk, hvilka till gårdarnes kultur och bruk, samt till ersättande af manskapets afgång nödvändigt kunde behöfvas, för utskrifninar och alla dervid hängande besvär, hvad namn de helst hafva kunna, samt fördubblingar och våldsamma värfningar, nu och i tillkommande tider vara alldeles qvitt och befriade. Han hade förut genom resolution den 24 November 1680, ÖR samtliga rusthållare i Sverge och Finland, rklarat: än yttermera nödigt att rustningshållarne både för sina egna personer, deras sven