Aftonbladet – 20 mars 1867, sida 3

.) DI0it med kLajonetter kunde Delrias tran de ursinnigt kämpande. Men något sådant inträffade ej nu, applaudissementer skalade flera gånger i salongen, anhängarne af den hel. inqvisitionen voro helt lugna och nöjde sig med att, fulla af det djupaste förakt, betrakta hr Renan, som med största uppmärksamhet följde pjesens gång. Hvarken I kejsaren eller kejsarinnan bivistade repre. sentationen, men prinsessorna Clotilde och e Mathilde voro der; och orkesterplatsen var . uppfylld af senatorer, deputerade, f. d. mir nistrar och publicister. Skådespelaren Geffroy, som lemnat teatern, uppträdde åter för att crgera hufyudrollen. a Trots de beundransvärdt vackra alexans drinerna och Geffroys ypperliga utförande -Jaf Galiltes roll, vann dramen dock blott en tlsucces Vestime. Opinion Nationales teaterI recensent yttrar, att pjesen lämpar sig mer -Iför att läsas än spelas; en dram är icke en I föreläsning på vers öfver astronomi, den I saknar handling och för öfrigt hvad som I fordras för att konstituera ett dramatiskt , verk. Det är en skulptur-dram, om vi så il få säga: Galilte är icke en menniska af Il kött och blod, han är uthuggen ur ett marmorblock, han är en alexandrin, som Illefv r, som går och som talar. Ö Styckets uppsättning beskrifves såsom i högsta grad lysande. Ponsard kunde sjelf lej närvara vid första uppföandet, ty han är il sjuk och har länge varit det. Hans många 1 beundrare frukta för att detta hans poetiska verk var hans svanesång. . Bland andra teaternyheter för dagen är ; gifvandet af Verdis nya opera ?Don Cerlos? på Grand Opåra i Paris. Publiken fann -I musiken förtjusande Verdisk, men trodde sig ha fått för mycket bara, så att operan måste förkortas om den skall kunna draga TI folk. Att sitta i sex timmar och bara TIhöra Verdisk musik torde också vara väl I mycket. ) Bland de många friheter, med hvilka I Napoleon lyckliggjort Frankrike, är äfven I teaterfriheten en. Men det är med den som med de andra: när den skall tillämpas är man Igevast till hands med restriktioner. Att I spela komedi och tragedi skulle enligt lagen Töfverlemnas åt den enskilda företsgsamheten, och för att det skulle se ut som fult al var med saken, öfverlemnades Stora opeT:n åt emdirektör, som på egen risk fick I gifva representationer, utan att stå under myndigheternas kontroll. Så långt var allt edt och väl. Nu finns det, som bekant, i aris ett förlustelseställe, som heter Eldorado.: Det är till formen en-riktig teater, med scen; orkester, parterr, tre logerader, balkonger och gallerier. Salongen kan rymma 121500 personer, således lika stor som de förnämligare teatrarnes i verldsstaden, Eldorado: är således en teater liksom de andra, men den skiljer sg från dem i ett par hänseenden. För det första äro platserna mycket beqväma, man kan stiga upp, gå ut; sätta sig, ellt efter behag, utan att obeqväma någon, utan:ett framkalla diverse uttryck. af. missbelåtenhet från de närsittande. För det andra finnes framför hvarje plats ett litet bord, på hvilket glas kunna ställas: Den tredje skilvaden är, att man får tända sin cigarr i salongen och röka. Ett-ställe, ditman går på aftonen, liksom till en teater; der man betalar med olika pris de olika platserna, liksom på en teater, dit man kommer för att höra åtskilliga såker utföras från scenen, gom är konstruerad på samma sätt som andra teatrars scener — skulle detta. ställe förlora sitt ramn af teater derför att man silter beqvämt der, derför att man kan få något att dricka, derför att man får röka? Men så förhåller det sig ändå — ölet och eigarren förändra ställets natur och det namn, man gilver deråt. Tag bort ölglaset och cigarren, och genast är det en teater. För någon tid sedan anböll föreståndaren för Eldorado hos chefen för teatrarne inom ministeren för de sköna konsterna, att få gifva monologer ur Corneilles, Racines och Victor, Hugos skådespel. Detta beviljades, men med uttryckligt förbud att gifva annat än mogolöger. Saken är den, att denne embetsmesnh -ånsåg att, ifall dislogiserade stycken pvppfördes, Theåtre Frengais rätt skulle bi för nära trädd, ty endast på denna sfcen få af les comediens ordinaires de V Emperteur klassiska sorgespel gifvas. Emel:ertid har Eldorado-teaterns direktör gjort briljanta affärer på denna tillåtelse, ty han har förskaffat sig. en ung deklama tris, fröken Cornlie, som hvarje afton drager fullt hus genom sina präktiga föredrag af de stora sorgespelsförfattarne, och den nämnde kultus-:eater-väktaren lär redan ångra att han gaf denna tillåtelse, allt för Theåtre Frangais skull. Den lilla deklamatrisen lär ha sådana gåfvor, att man tänker på att engågera henne vid Theåtre Frangais för att framdeles låta henne försöka sig i någotaf Rachels och Mars partier. — Ni känner troligen inte ni, mind. herrer de uppe i mivisteren för de sköna konsterna — säger den pariserkrönika , som omtalat ofvånstående — hvilket stort antal artister ett dylikt etablissement föder. Jag harframför mig Eldorados räkenskaper, dem jeg genomgått för -roskull;; Eldorado betalar 7500 francs i förfaftareandelar åt kompositörer af chansönetter o. ev; Eldorado ger till de fattiga 6000 -fres.; de som sjunga der erhålla 1000—1200 fres pr månad, ingen biträdande sångare eller sångerska erhåller mindre än 500 fres pr månad; de som äro anställda i orkestern få högre aflöning än de som äro engagerede vid: de största teatrars orkestrar. Nej, gif Eldorado teaterfrihet; och ni skall få se. att derur uppstår en lika god teater-söm någonsin Gaite eller Ambigu, hvilka egentligen härstamma från de gamla flyttbara teatrarne, som förri tiden uppställdes på våra torg. Ettjoli mot; som gjort lycka i Paris, omtalas af en korrespondent. I rnöjenas verld ären österlänning vid namn .... allmänt bekant; hans sysselsättning är ett göra slut PÅ sina rikedomar och det torde väl lyckas. n liten dam yttrade med allusion på den slösaktiga österlänningens dyrbara fester och lättsinniga lefnedssätt: Han är ett vildsvin, gom civilisationen gjort till ett svin!? 2 SEEN Rältegangsoch Follssaker.