Aftonbladet – 19 mars 1867, sida 3

Paques-Fleuries hejdade henne. Ni ären båda två alltför goda. Kom dål!? ?Vi skola söka att f rströ er?, sade herr Lenoir. ?För öfrigt, om ni känner er tröt, så eger ni er frihet att draga er tillbaka.? Och ingen ekall hålla fröken qver.? inföll la Pomme ed ex min af komiek för: trytelse. ?Min herre, jag tackar er.? Säg ja, det är den enda tacksägelse jag begär.? ?Jag antar bjudningen, för att icke uppehålla er längre.? DKokett !? ropade la Pomme, som ännu en gång kysste systern och derpå drog henne med sig ur kam : Herr Lenoir e efter de båda unga flickornas. på en gång småleende och rörd. XXI Hos herr Lenoir. Alla hr Lenoirs gäster snotto till bords, Blott en enda stol stod ännu tom. De fyra unga personerna frågade sins emellan hvem det kunde vara som dröjde så länge. I detta ögonblick inirädde den gamle poxtvakten, bärande en präktig gul omelett. SergeantX, sade hr Lenoir och pekade å den tomma platsen vid andra sidan af Bordet, midtemot honom sjelf, sergeant, sätt er der.6Gubben såg på honom utan att förstå meningen af hans ord, FTag den der stolen4, upprepade värden och ät frukost med oss.4 tHvem då, jag, herr Lenoir?4 frågade han blygt. 4Ja, ni, min hedersman.4