Aftonbladet – 19 mars 1867, sida 3

TEATER. Dramatiska teatern bjöd i går afton som förpjes på en en-akts komedi af Dupaty: Den 8edesamma eller Damerna sinsemellan, hvilken spelades af åtta bland teateriis q vin: liga elever. Stycket är för vår äldre teater. publik ep gammal bekant sedan fru Eriks. sons dager och synes derför något föräldradt i anläggningen och Karakteristiken, Men underbäller det osktadt äskådarne ganska angenämt genom sin raska gång och åtskilliga pikonta situationer. Den lila intrigen vänder sig kring att ge den sedesamma och stränga grefvinnen, de öfriga damernas värdinna, en liten lexa för hen nes ofördragsemhet mot andra fruntimmers koketteri och Jättsinne, och man lyckas också temligen lätt häri: huru, vilja vi ej för blifvaude åskådare förråda. Utförandet ar de mer framstående rollerna hedrar de unga skådespelerskorna och synes, hvad ett par beträffar, lofra särdeles godt för framtiden. I främsta rummet utmärkte sig fröken: Björklund i fru Verseuils ej så lätta, men också tacksamma parti genom en jedighet i hållning, en liflighet och pyanseriog i spel, som öfverrasksda :å myc ket mer, som det oss veterligen var första gången hon uppträdt i nagon egentlig roll på denna scen. Äfven fröken Ringvall, res dan förut fördelaktigt känd, gaf grefvinnans parti med smak och sceniskt förstånd. Ej heller mot de öfriga var något väsentligt att anmärka. Hvad vi deremot ej kanna lemna o0anomärkt är, att detta lilla skämts upptagande förefaller oss vara ämnadt att från scenen antyda k, teaterdirektionens åsigtien fråga, hvarvid hon varit af fullkomligt motsatt tanke med den bätire delen af publiken och hela tidningspressen, den nemligen om det passande eller opassande i gifvandet af ett visst stycke på vårt lands nationalieater. Vi beklaga att vi, oaktadi detta försök till apologi, måste fortfarande så fast vid vår en gång uttalade mening, helst detta qvasiförsvar allsicke berör de grunder, vi framställt för densamma, då vi i främsta rum: met betonat det ifrågavarande styckets förkastlighet ur rent estetisk synpunkt och blott i förbigående vidrört dess usla beskaffenhet ur dea sedliga. I frågan om det öfverdrifnai pryderiet äro vi fullkomligt ense med k. teaterdirektionen, för såvidt hehnes tankar i detta afseende skola anses uttalade iDen sedesamma?, och vi tro oss ha ådagalagt detta, då vi i. ex. tadlat de uteslutningar ur Shakspeares Othello, men gjort på den kungliga scenen just för att tillgodose en