Aftonbladet – 19 mars 1867, sida 2

timmar, och då vanligen för att bära di systerns arbeie. Vid La Pommes utrop darrade Paques Fleuries och vände sig hastigt om. Då hön fick se herr Lenoir och sin syster som stodo -orörliga på tröskeln i den half öppna dörren, rodnade hon som en kalkon: men återhemtade sig hastigt från sin öfver raskning, och sade småleende och med sir milda och melankoliska röst till den sed nare: Ah! är det du, Rosette... du skrämde mig. t Paques-Fleuries egde ett af dessa förtjusande mytologiska hufvuden, som endast Correggio tänkt sig och förmått framställa. Hennes drag utmärkte sig genom en obe. skriflig finhet. Hennes: stora; blå ögon strålade med en englalik mildhet i hennes bleka ansigtsoval likt två stjernor, som ensamma förirrat sig på en sommarhimmel. En rikedom af ytterst blondt hår ömgaf hennes ansigte. Högrest och välväxt, dolde formernas fulländning hennes ytterliga magerbet. Tyvärr skakades hennes bröst då och då af en torr konvulsivisk hosta, som förlänade detta bräckliga, bleka och modiga barns hufvud en viss smärtsam och poetisk gloria. Vid första anblicken väckte Paques-Fleuries beundran; vid den andra ingaf hon deremot medlidande och sympati. Det var lätt att förstå att någon hemlig smärta bodde på djupet af detta unga hjerta, och drog sig tillbaka dit liksom i en helgedom för ädelt burna lidanden. La Pommes kammare, der våra tre personer befunno sig, var ganska olik PaquesFleuries. Lika kysk och enkel, som den sednare var i sin fattigdom, tillkännagaf den förra