Aftonbladet – 19 mars 1867, sida 2

bordet glänste som: speglar och buro vitt nesbörd om en oföränderlig prydlighet. I fönstret sjöngo två vackra bofinkar ier bur, försedd med vatten, gräs och hamp frö. — Den fumle portvakten hade skänk benne dessa fåglar samma dag som hon för fia gängen kallat honom: pappa Pinson (bo fink). Poques-Fleuries hade inredt sitt lilla ka: binett till sängkammare, så att det yttre rummet utgjorde på en gång hennes salong och arbetsrum. På bordet lågo om hvartannat blad, glas perlor, pistiller, blomkronor, rullar af jerntråd, gummikoppar. På en af stolarne stodc några askar, der hon smakfullt hade ordna: hvad hon redan med sina skickliga fingra tillverkat. Alla dessa föremål tycktes hafva bevarat en parfym, ett obestämdt minne af den som gaf lif och rörelse åt det hela; men huru Ila Pomme än bultade på dörren till den lilla. sängkammaren, erhöll hon likväl intet Svar. Kammaren var tom. Godt! skrek Rosette och slog ihop sina små händer med en åtbörd af komisk förtviflan; jag var säker derpå!4 SSäker? på hvad, mitt barn?4 Men denna gång tänker jag icke förlåta henne! det skall hon få betala mig. Herr Lenoir begrep ingenting af sin mörk lagda grannes vrede, hennes hbäftiga förtrytelse. —I sanning, Rosette, ni gör mig orolig för er vän, er syster! Hvad kan det vara ?X frågade han med alla tecken till ett lifligt intresse. tHvad det är, min bäste herr Lenoir, hvad det är! Det måtte välicke vara svårt att gissa. Det är att jag är ursinnig.4