Aftonbladet – 18 mars 1867, sida 3

ryktade frijägaren. Hvilken grad af skad lighet man än må ådöma räfven — aldri; skall den i någon mån rättfärdiga det nes liga förgiftandet med strychain, som til verklig olycka nu är så allmänt i landet Hr J. B. Barth har bidragit med Ett oc annat från Norge. Böra giller och snaror för bjudas? är en utmärkt uppsats; efter et omsorgsfullt öfvervägande af frågan besva rar författaren henne med nej. Hofjägmä staren Ström har nopogjort för Den ny Djurgården vid Gripsholm. t Afdelninge Jagt uti Industriutställningen hat redaktioner egnat en uppsats och åt den gamle jägarpatriarken Christian Berglin i Upsala en kor lefnadsteckning, Fjerde häftet är icke mindre rikhaltigt. En genomskinlig signatur, C. M. L., har meddelet Småplock ur min Jagtjournal; hr A. Cnattingius i Lappmarken har tillskrifvit redaktioren ett längre bref rörande ortens jagt, räffångst, fogelfauna m. m., allt a intresse. Ejdern och ejderjagten äro före såväl i en embetsskrifvelse från finansministern, som i ett utdrag ur ärsberättelse om vildafveln 1866, från Jönåkers och Rönö jägarförbund i Södermanland. Räfven behandlas i en artikel af P. A. Timm. Rackelhanen är en uppsats af prof. Liljeborg i Upsala, med tillägg af redaktionen. Facit at den ir, att rackelhanea till föräldrar har orrtupp och tjäderhöna samt att denna hybrilitet icke, såsom man antazit, nödvändigt förutsätter brist på tjädertuppar i den ort, der dep uppkommit. Ur offentliga handingar meddelar tidskriften en uppgift på de skottpenningar, som 1865 utbetalts för döiande af rofdjur och roffoglar. De stiga ill det ansenliga beloppet af 74.681 rdr — vilket vi måste rubricera som ett slöseri ned statens medel, emedan vi icke kunna nse hvsd man skall hafva att iavända mot len åsigt, som uttalas i en förträfflig uppats Om rofdjursjagten och premieväsendet, der vå ett öfvertygande sätt ådagalägges, att ndast skottpenningar för björn, varg och erf böra bibehållas. Vi rekommendera uppatsen till behjertande af nästa riksmöte. un artikel handlar om Neumeyers krut — ienna märkvärdiga blandning ef de gamla rutingredienserna salpeter, kol och svaf(blomma), som, vär det ej är packadt nvoer med låga, utan explosion, och fram ör det vanliga krutet har ännu andra för elaktiga egenskaper, utån att derföre vara vagare, Om alla de andra artiklarne är ndast godt att säga.