Aftonbladet – 15 mars 1867, sida 2

Men derefter blef hon illamående och måste hemföras till gatan Astorg. Från denna dag tillät la Pomme: benne icke vidare att återvända till magasinet, och de båda flickorna började i stället att arbeta hemma i sitt rum. Låtom oss inträda hos herr Lenoir. Bordet stod dukadt i matsalen. Trots herr rese-expeditens invändningar hade den värdige portvaktaren envisats att passa upp å honom. För detta ändamål hade pappa Pinson belt lugnt stängt sin loge, stoppat nyckeln i fickan, gått fram till en hundkoja i ena Hörnet af fn och lögsläppt ett beundransvärdt dj jur, som slumrade der vid sin kedja. Vi hafva förut glömt nämna, att den gamle sergeanten hade en hund, af äkta S:t Bernhardsrace, stor som en liten åsna och med tillräckliga krafter att kämpa mot en björn. Hunden tillbad sin herre; å en vink af denne skulle ban hafva anfallit och dödat hvem som helst, menniska eller djur. Snöhvit och med en stor svart fläck midt i pannan, hvarigenom den hvita färgen änpy mer föll i ögonen, bildade hans långa, silkeslena hår en praktfull.pels, hvarigenom hans skarpa tänder och hans kloka ögon lyste fram. Mildt och lydigt, var det vackra djuret kändt, omtyckt och beundrad i hela qvarteret, och man berättade de besynnerligaste anekdoter derom. Sergeanten hade en dag slagit vad att in gån på hvad sätt som helst skulle kunns indra hunden om han fördes vilse på fem eller sex ljeus afstånd från Paris, att åter, vända till gatan Astorg och sin koja. Och sergeanten vann sitt vad. Man förde den stackars hunden ut i skovid Viroflay och ledde honom om: kring halfva dagen; och då han väl förlora!