Aftonbladet – 12 mars 1867, sida 3

— En äfventyrlig färd. En korrespondent till Oscarshamns-Posten berättar följande om en för vederbörande minnesvärd resa mellan Oscarshamn och Öland. Söndagsmorgonen den 2 sistlidne Januari begåfvo sig 5 manspersoner. alla öländningar, i en mindre båt från Oscarshamn. der de uträttat sina ärenden, till Öland. Vädret var lugnt, men kölden stark, hvadan sundet snart började beläggas med tunn is, som hindrade båten att komma nog fort, såväl för att befordra framåtskridandet, som ock för att förvara båten för isen, måste en man jemnt stå ifören och med ena benet trampa isen för båtens stäf. Färden gick i alla fall sakta, och — o fasa! — våra resande nådde icke land medan dagen varade. Den långa, dystra vinternatten inbryter öfver dem på denna färd! En utväg finnes dock i bekymren — och den vore att söka uppnå ön Jungfrun, som ock huldt slöt våra trötta resande i sitt YEE men stela och kyliga sköte. Natten blef kallare än den framlidna dagen och följande morgon var Sundet ofarbart. Hvad var nu att göra? Ingenting! Allas tankar och känslor slötos i en dyster förbidan antingen af en storm, som kunde bryta isen, eller — hungersdöden! Det lilla matförrådet var nära slut redan första dagen, och ingen utsigt att nå det så nära belägna hemmet förefanns! Man tänke sig dessa arma menniskors belägenhet! — Så förgick dag efter dag, under rysliga aningar om en oundviklig hungersdöd, och utan annan lifnäring än en tekopp nötter (man utminuterade nötterna med en tekopp), och någon sup bränvin om dagen, tills påföljande fredag, den 25 i samma månad, då en frisk bris skingrade isen. Nu begaf man sig åt land, men vågade i stormen ej inlasta sakerna i båten, utan måste lemna allt på Jungfrun, och med stor möda nådde man den efterlängtade stranden.