Aftonbladet – 8 mars 1867, sida 2

tillflykt för små kapitalister, artister eller grisetter. Ty det fanns då ännu grisetter. Det var den gamla goda tiden. Ack, den är förbi! säga våra fäder. Den är förbil... lyckligtvis! säga våra söner, Det säkra är att egarne till dessa boningar med förgyllda panelningar föredrogo att hyra ut dem för lågt pris hellre än att icke hyra ut dem alls, och skattade sig lyckliga att hafva till hyresgäster dessa småborgare, dessa fattiga målare och musici samt dessa blonda och tarfligt klädda grisetter. Hela denna lilla verld at menniskor letde, kom, gick och hvimlade om hvarandra helt blygsamt. Man skulle der kunnat tro sig vara hun dra lieus från den stora staden, långt borta i någon undangömd provinshåla, hvars befolkning småningom utdör i stället att tilltaga och förökas. Allt detta har man svårt att föreställa sig nu för tiden, di Madeleine qvarteret blir ett af våra vackraste gvarter, då gatan Astorg, rifven och åter uppbyggd från ena ändan till den andra i öfverensstämmels : med våra dagars lyx, icke hyser annat än millionärer. Ungefär vid två tredjedelar af gatans längd icke långt från place de Laborde, på den del som ända till 1840 kallades gatan de la Maison-Neuve, hvilken numera försvunnit genom framdragandet af boulevard Malesherbes, stod ett gammalt hus som bar numret 35. Dess sex våniogar, ömkligt nedtryckta den ena af den andra, och dess förfallna utseende utgjorde en skarp kontrast mot de präktiga byggnader, som omgåfvo det. Kontrasten var så mycket större som ett artistiskt öga genast skulle upptäckt ätt det