Aftonbladet – 7 mars 1867, sida 2

med att åter lägga under hans ögon de ord, som republikens president yttrade på stadshuset den 10 Dec. 1850: I dag har lugnet återvändt i sinnena, jag är lycklig öfver att kunna erkänna det; de faror, som funnos för två år sedan, ha försvunnit, och trots händelsernas visshet räknar man på framtiden, emedan man vet, att om förändringar böra ske, skola de utföras utan oroligheter.? Och om dessa ord icke gjorde tiil fyllest, skulle vi ytterligare tillägga följande, hvilka sex dagar före statskuppen, den 25 November 1851, yttrades i Cirkussalen i Paris till de franska utställarne på verldsexpositionen i London: Tillåten mig, innan vi skiljas, mina herrar, att uppmuntra er till nya arbeten. Företagen dem utan fruktan; de skola förhindra arbetsbrist i vinter. Frukten icke framfliden, Lugnet skall upprätthållas, hvad än må hända.? När han uttryckte sig sålunda den 25-November 1851, när han så uppmuntrade industrien och handeln i Paris att företaga nya arbeten; när han. uppmanade dem att icke frukta framtiden; när han förklarade för dem, att, hvad än må hända, lugnet skulle upp-ätthållas, hade republikens president —— —-——— rätt; i sjelfva verket fanns ingen fara, ingen oordning att frukta för, ty då den,som den 10 December valdes, egde befälet öfver armån, hade han i sina händer mer än till räcklig militärstyrka för att ögonblickligen återställa lugnet, ifall det stördes, och kraftigt qväfva hvarje försök till uppror, som kunde göras. Men behöfde han väl frukta att något uppror skulle utbryta. Fortfor ieke den fullkomligaste materiella ordning att oafbrutet råda från den 13 Juni 1849 till den 1 Dec. 1851? Försiggingo icke, trots uppviglingslagen af den 31 Maj 1850, hvilken utan skäl och rätt genom ett votum utströk tre millioner valmän af nio millioner, en valman på tre, alla de särskilda valen, i Paris såväl som annorstädes, efter hand utan ringaste oroligheter? Behöfde väl innehafvaren af den verkställande makten i god tro och på allvar befara, att det ringaste angrepp skulle af den lagstiftande kåren göras mot okränkbarbeten af bans förtroendeuppdrag och mot hans persons säkerhet? Om endera makten hotades af den andra, var det icke, på sätt de fullbordade händelserna visat, den svagare? var det icke den, som icke hade i sin hand annat än de sedlar, den nedlade i valurnan? I November 1851 fanns det visserligen en rivalitet emellan de båda makterna, som begge två utgått ur den republikanska konstitutionen och den allmänna rösträtten, men detta var också allt. Det farn: hvarken anarki eller någon fara för anarki. Det är också denna åsigt vi vid alla tilifällen, och endast för att gifva sanningen sin rätt, aldrig upphört att förfäkta emot alla dem som antingen mot bättre vetande eller med enfaldens förblind.1se förnekat det. Det är också hvad historien en dag, i öfverensstämmelse med sanningen, skall nedskrifva. Ja, i öfverensstämmelse med sanningen; ty om republikens president dena dag då han sönderslet den konstitution han svurit att upprätthålla hade i sina händer en tillräckligt stark vapeomakt att u.prätthålla ordningen, är det ej ett tydligt bevis på att hon, utom af honom, ej hade det allraminsta att frukta? Hvem skulle väl anfallit henne? Hvem skulle väl vågat anfalla henne, då han försvarade henne, han com skulle varit oöfvervinne:ligare i samma mån som han respekterat henne? Nej, med eller utan revision fanns det då ej det allraminsta att frukta för konstitutionens upprätthållande, för republikens bestånd, för frihetens bevarande och ordningens fortfarande trygghet. De båda valen i Maj 1852, valen till lagstiftande församlipgen och republikens president, skulle försigzått lika lugnt som valet af den 10 Dec. 1848, då, oaktadt pressens frihet och föreningsfriheten vid denna tid voro fullkomligt obegränsade och herrskade i hela sin vidd, det ingenstädes hvarken i någon stad eller i någon -kommun begicks en enda handliog, jag säger en enda, som kastade nägon skugga på den allmänna rösträtten. Om uti allt hvad vi nu sagt ej finnes ett enda ord som ej lugnt kan trotsa alla försök att bestrida dess riktighet, hvad skall man då tänka om det svassande loftal hr statsministern hållit öfver sig sjelf och mot hvars rättmätighet vi med hela den energiska noggrannheten i våra minnen protestera? Nej, det är ej sannt att landet i hans händer småningom med hvarje år förts mot allt bättre öden. Frankrike är ej mäktigare nu än i Febr. 1851. Är det mera fritt? Har det berott af Frankrike sjelf att hindra de obotliga fel som blifvit begågna? Och om nya fel skulle förvärra dem, hvilka utvägar skulle det ha att i vågskålen kasta vigten af-sin allmänna mening. Emile de Girardin. Slesvigska frågan. En brefskrifvare från Daria 4:11 Köln Zoltnnoe horättar att Rrark.