Aftonbladet – 6 mars 1867, sida 3

innehållande, att en del helgdagar äro syndedagar i de stora städerna och en från påfvedömet bibehållen surdeg, sökte tal. styrka sin åsigt om de ifrågavarande helgdagarnes obehöflighet och önskade frågans återremiss till lagutskottet. Hr Ahlgren var öfvertygad, att mängden af helgdagar ej bidraga till befordrande af andligt lif och religionens helgd, men ville dock tal. icke bifalla motionen emedan opinionen i landet lärer vara deremot. Han yrkade, att kammaren måtte besluta, att motionen, i hvad den rörde annandagarne och midsommardagen, icke för närvarande måtte föranleda någon åtgärd, men att firandet af 13:dedagen, Maria bebådelsedaj och Kristi himmelsfärdsdag måtte förflyttas til närmaste söndagar. Han var för öfrigt öfvertygad, att motionen snart skulle vinna sfseende. Hr Bengtsson talade äfven emot motionen. Hr Rehnström sade sig till en början vilja afgifva en protest emot sig sjelf, emot sin vid motionens remiss iakttagna tystnad. Talaren hade nemligen då, såsom många andra, varit en stum åhörare af de häftiga anfall, för hvilka ifrågavarande motion blifvit ett föremål. Denna tystnad hade dock icke å talarens sida inneburit något bifall till nämnde yttringar, än mindre hade talaren velat instämma i det, enligt hans tanke, nog ensidiga vädjandet till en alltid lätt-; rörd känsla, som då egde rum. Talaren hade en annan öfvertygelse och ville nu begagna tillfället att yttra den; Han kunde visserligen icke i hela dess utsträckning gilla hr Hedlunds motion, men hade dock aldrig kunnat misskänna eller misstyda de välgrumdade motiver, som derför låge till grund, hvarföre tal. ock, såväl till sjelfva hufvudsyftet som synnerligast i vissa delar, vore af alldeles samma tanke som han. Så ville tal., som ännu icke ansåg tiden vara inne att afskaffa annandagarne icke heller Kristi him melsfärdsdag, den han alltid ville behålla, nu egentligen fästa sig vid Trettondedagen och Mariae Bebådelsedag. Utskottet hade, för bibehållandet af nämnde helgdagar, anfört den historiska betydelsen för deras firande, men tal. kunde för sin del icke anse. denna vara af den vigt, än mindre af den nödvändighet för en sannare uppfattning af kristendomen, att ju icke den förra kunde helt och hållet indragas och den sednares firande öfverflyttas till söndag. Att en bekännelse ?i anda och sanning, den enda stiftaren sjelf godkändt, skulle derpå något lida, trodde icke tal., men en renare uppfattning möjligen derpå vinna. Det skäl, som utskottet sjelf anfört för Mariz Kyrkogångs öfverflyttande till söndag, syntes åtminstone tal. med lika giltighet kunnat tala för ett lika öfverflyttande af Mariza Bebådelsedag. Af dessa skäl och i öfverensstämmelse med hvad tal. sålunda yttrat, skulle han hafva önskat en återremiss, men då detta numera, efter första kammarens bifall, icke tjenar de något til), ville tal. bifalla utskottets hemställan, dock icke på de grunder utskottet fram: hållit, utan i öfverensstämmelse med reservanternas dervid uttalade mening: Hr! Medin kunde icke bekänna sig till någon annan åsigt än utskottets, så mycket mer som al! försigtighet behöfdes, på det allmogen icke måtte bli förvillad i afseende på religionens helgd. — Det vore förklarligt att man i städerna hyste misstro mot annandagarne, ty man hade der 52 annandagar af allt annat än uppbygglig beskaffenhet i de s. k. fri-måndagarne. Likväl vore det orätt att skära alla öfver en kamm, ty tal. kunde försäkra, att på landsbygden missbrukar des hvarken de verkliga annandagarne eller måndagarne. Hr Renterkrona ansåg lagutskottet hafva allt för omildt bedömt motionen, då det tillstyrkt att lemna den i dess helhet utan afseende. Denna dom vore: för hård, ty motionen förtjenade beaktande åtminstone i vissa afscenden, hvadan talaren, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hr Ahlgren, ville bifalla den med några modifikationer. I detta upplysningens tidehvarf vore väl icke ett sådant fjät för stort. Hr Henr. Hansson ansåg sig icke kunna medföra ett sorgligare bud till sina kommittenter än det, att de blifvit förbjudne att fira de ifrågavarande helgdagarne. Denna gång ville man indraga helgdagarne för att bespara några dagsverken, en följande riksdag skulle man kanske ven vilja indraga söndagarne för att vinna ändå fler arbetsdagar. På den stora domens dag skulle kanske många önska sig en annandag. Hr Bosenberg. Då jag begärt ordet för att yttra mig i en fråga af denna beskaffenhet, har jag ingalunda förbisett det äfventyrliga i min ställning gent emot en sådan talåre som den. hvilken först uppträdde, och efter den särdeles omständliga utredning han gjort och framläggande af de slutsatser han af denna utredning dragit, skulle jag i sanning vara bäst belåten med att få tiga. Men, mina herrar, frågan har genom den förste talaren blifvit ställd i den form. att man måste yttra sig, det är nu icke fråga om man vil, utan nu ett du skall, vår arbetande befolknings rätt måste också försvaras, gentemot arbetsgifvarens. Att jag ej kan eller tilltror mig punkt för punkt följa den värde talaren, hoppas jag kammaren benäget ursäktar. . Att med några ord bemöta honom och ge till huruvida hans oppfattning i allt håller stånd vill jag dock försöka. Den ärade talaren har utgått från det antagandet, att efter som budet sex dagar skall du arbeta är lika heligt och förbindande som budet på sjunde dagen skall du hvila, så skulle den kristna församlingen icke vara berättigad att uppoffra någon af de sex arbetsdagarne till hvilodag. Talaren har härvid ställt sig på judisk ståndpunkt och jag är nöjd med att möta honom der. Tror han då verkligen, att judarne tillämpade arbetsbudet på det af honom angifna sätt? Har han sig icke bekant, att hos judarne funnos, utom sabbaten, ganska många helgdagar, såsom nyssnämnda passah, försoningsoch löfhyddohögtiderna, m. fl., eller vill han antaga att alla dessa högtiders firande innefattade öfverträdelser af Guds bud? Jag vågar antaga, att han icke gör ett sådant påstående och jag vågar tvärtemot hans förra yttrande vädja till de historiska urkunderna, som tydligen säga oss, att judarne ingalunda tolkade Dudet om sex dagars arbete så, som motionens försvarare nu vilja tolka det. Egde nu judarne rättighet att hafva andra gudstjenstdagar än sjelfva sabbaten, så synes mig den kristna församlingen, i fall man ställer sig på denna ståndpunkt, hafva fullt lika stor rättighet dertill. Men nu hvarken vill eller kan jag taga sabatsfrågan efter den stränga judiska uppfattninsen, emedan jag är viss, att den i nya testamenet har fått en helt annan karakter än den hade det gamla. Då hette det: du skall, nu heter let: du får! Gudstjenstdagarne äro för oss icke en pligt och ett tvång, utan en gäfva, en frihet. Den som sade: du skall äta ditt bröd i din anetes svett, han gaf oss lof att hvila hvar sjunde lag, och jag finner ingenstädes i hans ord nåsot förbud att använda äfven andra dertill lämpiga dagar för offentlig gudstjensts hållande och ör kroppens hvila, likavisst, som jag är öfverygad, att detta icke minskar tillgången på det lagliga brödet. Hvad man här talat om ett bligatoriskt sabbatstvång för den kristna föramlingen vittnar således om ett missförstånd af wilodagarnes betydelse. För min del kan jag cke ens finna nya testamentets söndag vara förnad med något obligatoriskt tvång för den som et att uppfatta den såsom en himmelsk gåfva. Man hörer ofta det påståeudetframkastas, att nan kan hålla gudstjenst hvilken dag man vill, och jag medgifver det. Men har nu den enskil: . le en sådan rättighet, hvarföre skulle samhället cke hafva den? Har husbonden denna rätt, hvar. ör? vill man förneka den för tjenaren och arbeen? Det är denna rätt för samhället, att lagfta till de tjenande och arbetande klassernas örmån, som jag vill och skall förfäkta så godt : ag förmår; ty jag kan icke tro, att de ärade taarne vilja lemna åt tjenarne sjelfva att efter behag taga sig gudstjenstdagar. Man har antagit att det är ortodoxien som ifar för helgdagarnes bibehållande. Menade den irade talaren den ortodoxi, som, inbunden i perzamentsband, förvaras på hyllorna, så kan han hafva rätt i sitt påstående: men menar han. så