Aftonbladet – 6 mars 1867, sida 2

Det nummer af Neue Preussische Zeitung Kreuz-Zeitung), som innehåller den af teegrafen omtalade artikeln med anledning af venska konungens förmenta tal, har nu hitcommit. Artikeln är visserligen hållen ien nycket svamlig stil och synes mera förkrifva sig från en kunglig preussisk statseolog än ha flutit ur en politisk skriftstölares penna; men då den tillvunnit sig en viss up, märksamhet, anse vi oss böra medlela den åt våra läsare. Den bär till öfverkrift Till försvar? och är af följande lydelse : Under rubrik Ett kungligt ord? går geom utländska tidningar ett tal, som H. M. sonungen sf Sverge skall ha hållit vid en noffest. Vi kuona af dessa tidningar endast rfara att konungen i slutet af sitt tal skall nafva yttrat med direkt anspelning på Preussens politik : Jag är ingen blind dyrkare af legitimitetsprincipen, men lefver i den tron, att om en herrskare vill se sin egen legitimitet respekterad, såsom af Guds nåde tillsatt, måste han hysa samma aktning för andras eganderätt, hvilka liksom han konstituerat sig på legitim grund, eller också jäfvar han gudsnådeskapet och lägger våldet i rättvisans vågskål. I sednare fallet är fursten blott en herrskare af lyckans nyck.? Vi veta ej om konung Carl yttrat någontiog dylikt. Men vi kunna ej fördr ga falska slutledningar och kunna derför ej heller lemna oanmärkt den i bakgrunden hggande skefva tillämpningen på allmänt kända fakta från den senaste tiden. Derför ännu ett par ord i denna fråga, som vi redan förut mer än tillräckligt behandlat. Ingen har rätt att säga att konung Wilhelm börjat krig t. ex. med Hannover af missaktning för dess legitime konungs eganderätt. Tvärtom hear han af aktning för konung Georgs eganderätt och för att bibehälla honom vid hans besittning och värna hans rätt, gjort allt för att afhålla honom från det krig som Preussen hade att utkämpa med Österrike och förmå honom att för blifva neutral. Men då Hannover väldsamt trängt och kastat sig in i detta krig, och derigenom fallit i segrarens hand, har konung Wilhelm gjort hvad han har att svara för inför Gud och hvad han, som sin rätt, tryggt tror sig inför honom kunna svara för. Fastmer kunde man säga: Konung Georg har afsagt sig sin besittningsrätt, i det han unödigtvis och opåkalladt ställt den på svärdspetsen. Preussen har egentligen i första rummet endast kämpat om sin egen besittningsrätt till Schleswig-Holstein och efter sitt utträdande ur förbundet endast och allenast haft att göra med Österrike. Det kunde således på sin höjd endast vara frågan om huruvida Preussen i Scbleswig Holstein i fullt mätt respekterat Österrikes medbesittningsrält. Och då har säkerligen Österrike allsicke mer respekterat Preussens medbesittningsrätt än dess egen blifvit respekterad af Preussen. Dessutom kan man ej med skäl säga att den som lägger våldet i rättvisans vågskål, derför jäfvar gudsnådeskapet (gottesgnadenthum). Ty näd och rättvisa utesluta ej hos Gud hvarandra. Fastmer består Guds nåd i rättvisa och dom. Men liksom rättvisa upphöjer ett folk, så störtar Guds rättvisa ett högmodigt folk och stöter dess mäktige från stolen. Och det ges till och med fall då konungadömet af Guds nåde endast ge nom svärdets makt väges och pröfvas i der gudomliga rättvisans vägskål och kan och måste bibehålla sig. I det sednare fallet, då en furste beträden denna väg, emedan hans samvete säger ho. nom att det ej ges någon annan utväg, bli han ej, ifrån att ha varit en herrskare ai Guds nåde, en herrskare af lyckans nyck?. utan då först rätt en herrskare af Guds nåde emedan stridernas utgång endast och alle nast beror af Guda nåd, och emedan icke lyckan håller rättvisans vägskål öfver batal jerna, utan den lefvande Guden. Dessa slutsatser äro således, om konunger af Sverge verkligen uttalat dem, falska oci