Aftonbladet – 5 mars 1867, sida 3

uti inre krogrammet angående Ruonas död, och Barth särskildt att han skulle ha förut ute på gatan uppmanat Falk att våldföra sig å Ruona. En del öfriga vittnens berättelser tyckas dock ge trovärdighet åt Falks förstnämnda försäkran. Falk återfördes till cellen, och målet uppsköts endast i afvaktan på obduktionsprotokollet rörande Ruonas döda kropp. Enligt Ruonas prestbetyg var han född i Nedre Torneå socken 1843 och hitkom i November förlidet år. Åtal för. falsk edgång. Till det korta referat, som meddelades i lörsdagens blad, rörande den samma dag hållna ransakningen med häktade vinhandlaren Hugo Wilhelm Lundström, tilltalad och dömd af rådhusrättens sjette afdelning för falsk edgång, torde för fullständighetens skull böra meddelas en kort sammanfattning af det muntliga :anföande till protokollet; som afgafs af den anklaBaqeg rättegångsbiträde, v. häradshöfding Wendtlang, innan målet öfverlemnades till domstolens Pröfning. . Efter att ha till rätten ing.fvit handelsoch ekonomikollegii resolution för Lundström att ututöfva utskänkning, vidare bevis deromy stt hustru Habelin å Lundströms uppgifter till mantalsoch skattskrifningen för 1866 funnits up tagen såsom skänkmamsell samt åtskilliga qvittenser å böter, som Lunäåström till polisen erlagt i och för begångna förseelser vid utskänkningens drifvande, utvecklade hr Wendtland i ett längre föredrag Lundströms försvarstalan. Genom förenämnda handels: och ekonomikollegii resolution samt öfriga ingifna handlingar ansåg hr Wendtland ådagalagdt, att Lundström vore innehafvaren af de rättigheter, på grund af hvilka den ifrågavarande schweizerirörelsen idkats, samt att han varit den som rörelsen utöfvat, ehuru han på vilkor, som det mellan honom och hustru Habelin uppgjorda kontrakt närmare bestämde, antagit henne till skänkförestånderska. Parterna hade kalkylerat, att hustru Habelin genom det träffade aftalet skulle beredas en beräknad årlig lön, hvarförutom hon skulle erhålla kostpenningar af Lund: ström. Såsom innehafvare och utöfvare af rättigheterna hade det ockeå varit han som burit ansvaret för rörelsen. Vidare anförde hr Wendtland, att det vore allmänt bekant, hurusom den praxis under en följd af år gjort sig gällande i hufvudstaden, att innehafvare af bränvinsutskänkningsrättigheter antagit föreståndare vid utskänkningen, samt att detta då ansetts lagligt. Sedan bade öfverståthållareembetet företagit sig att granska, huruvida denna af myndigheterna legaliserade praxis verkligen vore laglig; saken hade varit föremål för stadsfullmäktiges undersökning och tidningarne hade äfven deråt egnat sin uppmärksamhet, åberopande hr Wendtland en i Aftonbladet för den 31 Juli 1866 intagen artikel i ämnet, hvilken han önskade få i protokollet införd, emedan denna artikel ölve:ensstämde med hans egna åsigter. Vid den tid, då Lundström år 1865 afgaf den vittnesberättelse inför polisdomstolen, hvilken nu lagts till grund för hans åtalande, hade alla de som innehade bränvinsrättigheter lefvat i den öfvertygelsen, att rörelsen drefs för deras räkning, men ej för den antagna föreståndarens. I denna tolkning af föreståndarskapet och i de under en längre tid bestående förhållandena gjorde öfverståthållareembetet helt hastigt en ändring. Om nu en person, som hade -. handelskollegii resolution såsom föreståndare icke ansågs drifva rörelsen för sin räkning, så kunde ännu mindre en person, för hvilken, såsom fallet varit med hustru Habelin, en dylik resolution hvarken blifvit sökt eller beviljad, anses hafva drifvit utskänkningen för egen räkning, Så var icke heller händelsen. Hustru Habelin hade af Lundström, då han icke sjelf kunde stå vid disken och sköta kassan, blifvit antagen såsom skänkförestånderska på vissa vilkor, hvilka funnos bestämda i det emellan dem upprättade kontrakt, och af den omständigheten; att:hon åtagit sig betala en viss summa samt lemna redovisning för de varor-hon tog af Lundström, följde alldeles icke, att hon dref rörelsen för egen räkning. Den af öfverståthållareembetet vidtagna ändring hade såsom bekant medfört åtals anställande, och med anledning deraf hade ett möte hållits på börsen af en mängd i saken intresserade personer, vid hvilket möte hr Wendtland anmodats närvara. Dervid hade hr Wendtland tillfrågats, om det vore olagligt -att antaga skänkföreståndare, hvartill han förklarat, att han ansåg utskänkare berättigade att ingå sådana aftal, samt att den omständigheten, att skänkföreständarne åtogo sig att betala någon viss summa ej förändrade aftalet. Såsom ytterligare stöd härför omnämnde hr Wendtland förhållandet i de städer, der bränvinsbolag öfvertagit utskänkningen. Dessa bolag hade bildats af mera framstående personer, af hvilka man icke kunde begära, att de skulle ställa sig bakom krugdisken samt sköta kassan. Förslag hade äfven varit väckt, att bränvinsutskänkningen inom Stockholm skulle öfvertagas af dylika boJag. Huru skulle nu dessa bolag kunna reda sig, om de icke fingo antaga vissa personer såsom föreståndare vid utskänkningen? Så skedde också, men icke kunde dessa föreståndare påstå, att rörelsen drefs af dem för egen räkning, utan för bolagets, hvilket med nämnda föreståndare hade stränga kontrakter. Hr Wendtland uppläste ett dylikt kontrakt mellan bränvinsbolaget i Söderköping och en af detta antagen utskänkningsföreståndare, hvari det aftal träffats, att han sjelf skulle anskaffa lokal, för egen räkning uppköpa bränvin till möjliga lägsta pris, för rörelsen betala en viss summa till bolaget o. s. Vv. En mängd sådana kontrakter skulle kunna företes af hr Wendtland. Af det nyss upplästa kontraktet ansåg han emellertid tydligt och klart ådagalagdt att en antagen skänkföreståndare, äfven om han hade kontrakt och betalade till utskänkningsrättigheternas innehafvare en viss bestämd summa för hvad som inflöt af rörelsen, icke derföre ansågs eller kunde anses utöfva denna för egen räkning. På grund af hvad hr Wendtland sålunda anfört, ansåg han Lundström hafva varit i sin goda rätt, då han år 1865 inför polisdomstolen uppgifvit och med ed fästat, att det var han, som utöfvade rörelsen, men ej hustru Habelin. Hade han uppgifvit motsatsen, då hade angifvelsen varit befogad. Då pu härtill kom, att utredning under ran:akningen, enligt hr Wendtlands förmenande, skulle vunnits derom, att hustru Habelin sjelf erkänt det hon varit i Lundströms tjenst, samt att denne af okunnighet och lertill förledd skulle till en början påtagit sig ett brott, hvartill han i sjelfva verket vore oskyllig, trodde hr Wendtland sig kunna öfverlemna målet i närvarande skick till domstolens pröfning.