Aftonbladet – 1 mars 1867, sida 3

dumhet, råhet, barnsli.het, som utgöra denn så kallade opera-buffa, med hvilket nam komposilör och författare ej blygts att up kalla sitt värda opus. Vi veta ingentin med hvilket detta stycke, frånsedt dess plump het och smutsighet, kan bättre jemföras, ä med de barocka skådespel, som de flesta 2 0s3 känna sedan barraåren under benämnin sen skoggspel. Figurerna likna alld-les dess gubbar, som med trådar och små pinnar sät tas i en viss, alltid enahanda rörelse, hand liog och dialog äro ej stort bättre än barn spektaklernas, och den musik, som uppdu kas, kan i värde nästan jemföras med de blygsamma positiv, som vid offentliga skugg spelsrepresentationer brukade i vår barndon bestå den musikaliska vndfögaaden. Kunne våra läsare häraf bilda sig en ungefärlig fö reställning om den konstnjutning, Ridda Blåskägg erbjuder den publik, som har på got att betyda, så ör det väl: ty en när mare analys vore att på det mest slösande sätt umgås med utrymme och tid. Men hvad som desto mer förtjenar upp: märksammas är fråxan: Inser ej kongl. teaterdirektionen, att den genom att upptaga och fortfarande ge ett dylikt elände begär en dödssynd mot den upplysta smaken, förolämpar Stockholms allmänhet och på det svåraste nedsätter sitt eget anseende? Redan antasandet och uppsättandet bevisa en stor förblindelse hos en myndighet, som, enligt hvad vi nyes anmärkte, varit i tillfälle att grundligt öfvertyga om publikens och kritikens tonkar i Jikartade fall. Man har upprepade gånger fått tydligt inprägladt, att, om dylika saker skola ges, så är åtminstone icke fäderneslandets förnämsta scen, den med offentli .a medel understödda nationalteaterr, rätta platsen för dem. Nu synes denna erfarenhet vara fullkomligt bortblåst. Och icke nog med att man ger det nu ifrågavarande stycket en gång. Då det redan ef:er första representationen mötts med förakt och rättvis harm, förbärdar man det oaktedt sitt hjerta, vidtager några lätta förändringar och uppför uselheten ånyo gång på gång, oakiadt upprepade bevis på allmänhetens missnöje. Vi väga påstå, att ett dylikt beteende knappt kan få uteeende afannat än en cynisk förelämpning moi hulvudstadens teaterpublik, ty antingen tror man depna allt igenom så enfaldig och beskedlig utt den ändå nöjer sig med hvad machverk som helst, endast det är något så när srannt och plumpt; eller ock tänker man ockra på de sämre drifterva och den råa maken hos någon delaf Stockholms befolkring, ho: hvilken man vill förutsätta de för tyckets framgång nödvändiga egenskaperna. hvilket fall som helst är örfilen alldeles tvetydig. Vi tro likväl, att denna samma tlmänhet både kan och fullkomligt klavt ör upplysa kongl. teaterdirektionen om dess nisstag. Dylika tydliga upplysningar hafva ordom ej så sällan gifvits äfven på vår ongl. teater; men vi våga påstå, att, om n sådan nu skulle meddelas, vore den ibland ie mest berättigade. Bäst vore om kongl. eaterdirektionen sjelfmant förekomme en eaterekandal, hvars hela ansvar drabbar iteslutande henne sjelf, ej skådespelearne eler allmänheten. Men, om ej deredan gifna evisen på den allmänna meningen skulle ara henne fullt tillräckliga, så återstår ej nnat än att den i frågan mest intresserade, jen teaterbesökande publiken, med aogillanets gissel drifver det lumpna penningockret r svenska sånggudisnoras tempel.