Aftonbladet – 1 mars 1867, sida 3

nr em k 0 mm mw-. mm K18 mm Mr att tidningen äfven skulle hållas allmänhe gänglig till prenumeration ; att deputerade för riksdagens kansli skulle hafva insigt öfver de! hela och att kostnaderna skulle drabba statsverket samt slutligen att nyssnämnde ledamöter, som hafva insigt öfver riksdagens kansii, före riksdagens slut skulle afgifva förslag till det åsyftade ändamålets vinnande på lämpligaste sätt vid en kommande riksdag. Öfverläggningen börjades af hr Sjöberg med erinran, att det icke var första gången motionärep, med anledning af tidningsreferaternas ofullständighet, framställde ett förslag i samma syfte som det förevarande; men att under den gamla representationen fyr-delningen utgjorde ett hinder för dess realiserande. — Det vore bekant, hurusom t. ex. i England fullständiga redogörelser lemnades för parlamentets förhandlingar. Vi behöfde dock icke hemta exempel så lån t ifrån; ginge vi till ett folk, som låge vss och vårt hjerta närmare, nemligen till norrmännen, så funne vi att för stortingets arbeten lemnades icke mindre än tre olika redogörelser, nemligen ?Storthingsforhandlingerne?, motsvarande bihanget till riksdagens protokoll hos oss; Storthingstidenderne, som innehölle ew både med snabbskrift och vanlig skrift uppfattad redogörelse för öfverläggningarne, samt Storthingsefterretningerne, som i korthet redogjorde för dessa öfverläggningar och som blifvit en verklig folkbok. Det förevarande förslaget motsvarade ej någon af dessa tre. Det hade blifvit föreslaget, att en redaktör och i hvardera kammaren fem notarier skulle besörja tidningens utgifning. Det fanns icke antydt, hvarken huru utskottet eller första kammaren, som bifallit dess förslag, tänkt sig huru detta skulle kunna låta sig göra; men det vore antagligt att två och två mnotarier skulle vexelvis en eller två timmar följa öfverläggningen. Vore detta meningen, så vore det en absolut omöjlighet att de skulle kunna ha sina sammandrag färdiga en timmaefter slutet af hvarje plenum.) Ty påtagligen vore det svårare att affatta ett referat i sammanhang, men ändock fullständigt, än att återgifva det ord för ord. Men genom detta hinder vore också den skyndsamhet uppoffrad, hvilken ansetts såsom ett af de vigtigaste momenten i förslaget. Man hade derföre att välja mellan ett referat, som blefve fullt tillfredsställande, men hvilket ej kunde bli så hastigt färdigt, och ett, som väl snart kunde bli offentliggjordt, men med hvilket ingen skulle bli belåten. Det hade visserligen blifvit föreslaget, att redaktören skulle ordna det hela; men som det blott funnes en sådan för båda kamrarne, kunde han icke sjelf öfvervara förhandlingarne, utan måste lita på notariernas anteckningar, hvarvid likväl den olägenheten snart skulle uppstå, att han oupphörligt behöfde rådfråga notarierna sjelfva för att rätt kunna uppfatta deras referater. Formatet skulle göras sådant, att tidningen kunde åtfölja allmänna tidningarne. Meningen vore väl då, att tidningarne skulle upphöra med sina egna referater. Talaren tviflade likväl att någon tidningsredaktion ville fö in derpå, ty det skulle blifva alltför dyrbart. För en tidning med öfver 7000 exemplars upplaga, såsom till exempel Aftonbladet, skulle nemligen kostnaderna för riksdagstidningen belöpa sig till 6 å 700 rdr för hvarje dag och för en riksdag mellan 30 och 40 tusen rdr. Ehuru det blifvit förnekadt, vore det alldeles klart, att tidningen skulle få en officiel karakter. Deraf blefve en nödvändig följd, att hvar och en som ej funne sitt anförande tillfredsställande återgifvet, ansåge såsom en skyldighet att opponera sig, hvadan tidningen till en stor del komme att bestå af reklamationer. Att beklaga vore de talare, hvilka, som man säger ligga i liskussionen?. Dessa vore tvungna att följa protokollet, allmänna tidningarnes och nu dertill den föreslagna riksdagstidningens referater, för att se ill att deras yttranden blifvit rätteligen återgifna. En annan omständighet, som talade emot förslaget, vore de dryga kostnaderna för statsverket, hvilka, enligt hvad talaren visade, för återstående delen af denna riksdag komme att uppgå åtminstone till 18,000 rår. N Af sistnämnde skäl afstyrkte äfven hr Rosenberg bifall, hvarjemte hr Svanberg instämde i hvad hr Sjöberg anfört. Hr Hierta hade någon erfarenhet i hithörande Ämnen, emedan tal. sjelf en gång utgifvit en riksdagstidning, och kände af erfarenhet att det vore omöjligt att återgifva alla talares yttranden; man måste välja de mest intressanta. Enligt tal:s isigt hade hr Sjöberg uppskattat kostnaderna alldeles för lågt. Hr Key ansåg, att om sanningen bör vara fri, så bör ock friheten vara sann. Tal. ville icke klandra tidningarne derför, att de ej egnade lika mycken uppmärksamhet åt allas anföranden ; ty emedan till deras uppgift hörer att arbeta för genomdrifvande af vissa åsigter, vore det för mycket begärdt, att de skulle inrymma lika stor plats åt alla meningar eller att de med ett ord skulle vara fullt opartiska. Men detta kunde deremot en riksdagstidning vara. Man hade sagtattsvå righeterna vore oöfvervinneliga — och likväl hade de blifvit öfvervunna i så många andra länder, och bland dem, såsom nämndt blifvit, i Norge. detta land meddelades i storthingstidenderne? liskussionen in extenso blott i vigtigare frågor, men eljest i sammandrag. Kostnaden för denna tidning hade under tidernas lopp nedgått, så att den nu blott utgjorde 20,000 rdr. ?Storthingsefterretningerne kostade i prenumerationspris endast 1 rår 75 öre och finnes i hvarje stuga i Norge. Hade vi råd att på andra håll offra betydliga summor, så kunde vi också ha råd att åta utge en riksdagstidning, som skulle bli ett vigtigt medel till folkets politiska uppfostran. Emot förslaget hade blifvit anfördt, att det föreslagit att notarierna skulle hafva sina referater färdiga en timme efter slutet af hvarje plenum. Detta kunde ju Jätt modifieras derhän, att de skulle aflemnas samma afton eller morgonen efter ett plenum, då talarne hade god tid att justera sina yttranden, så att tidningen kunde bli färdig en eller par dagar sedan plenum hållits, Med uteslutande derjemte af 5:te punkten om tidningarnes prenumeration på riksdagstidningen och förändring af den 6:te, skulle förslaget icke blifva outförbart, — och med dessa modifikationer ville tal. förorda dess framgång. . Hr Ridderstad ansåg det omöjligt för tidningarne såväl som för den enskilde att göra alla tillfreds. Talaren trodde att tidningarne bemödade sig om opartiskhet och hade icke hört att de vägrat intaga reklamationer, hvilka dock ej särdeles ofta förekommo. Föröfrigt — äfven om en redaktion tillsattes för redigerandet af en riksdagstidning, så vore det omöjligt, att den så länge den bestod af menniskor och ej vore en maskin, skulle vara utan åsigter och att den icke skulle uppfatta diskussionen efter sitt sätt att se frågan. Derföre ansåg talaren förslaget både opåkalladt och opraktiskt, emedan tidningen komme att vara behäftad med samma fel som dem, hvaröfver nu klagades; emedan det blefve svårt att få någon redaktör, enär denne derigenom skulle äfventyra hela sin framtid, då han säkert af alla missnöjda blefve ansedd för en odugling, och emedan slutligen tidningen blefve ofantligt stor; om den någorlunda fullständigt skulle återge förhandlingarne, enär det som under dagens lopp blifvit yttradt i kammaren skulle, enligt talarens uttryck, väl kunna fylla tio Aftonblad. Hrr Sven Ol-son, O. B. Oisson och Medin yrkade på afslag. Hr v. Troil fann, att anmärkningarne mot förslaget hufvudsakligen härrört derifrån, att utskot tet gått för mycket in i detalj; men om några förändringar vidtoges trodde tal. förslaget bli antagligt. Bland de fördelar en riksdagstidning skulle medföra vore, att den mera troget kunde följa förhandlingarne i spåren, och att den, såsom officiel, finge större förtroende. Det vore icke af misstro mot tidningarne tal. förordade förslaget, ty han vore snarare förvånad, att de så troget kunde återgifva diskussionerna som vart PRE VIRA NARE RA