Aftonbladet – 28 februari 1867, sida 3

tes på hars språk, ty herr Jules begagnade icke tjufspråket annat än i vigtiga ögonblick. då han förlorade sin kallblodighet. Då tog den gamle straff-fångens natur öfverhanden öfver herr Julies polismanår; och på sa nma sält som en tysk, spanjor, engelsman eller italienare, hvilken vistas i Frankrike och korrekt talar franska språket, icke destomindre tänker på sitt modersmål, så tänkte herr Jules då på tjufepråket och talade den mest oförfalskade rotvälska, då vreden hänförde honov. Mina efterträdare förstå sitt yrke?, f rtfor han liksom om ingen varit närvarande och kunnat höra honom, ja, de äro sluga, jog vill icke påstå annat. Men vilja de spela gamle far på näsan, så skola vi jemföra. Sådana barn, som tro sig kunna sköta polisen i en stor stad som Paris genom att endast använda hederligt folk !? Hvarför icke ?? ?Hvarför icke? Hvad ni är för en åsna! Först och främst cerför att men icke skulle gifva er vatten att dricka, om man icke skulle använda annat än detta hederliga folk.? ?Föro!ämpningar äro inga skäl?, svarade Charbonneau, som vågade en upprorisk rörelse. ?Förolämpningar? från mig mot er? Det är nästan för starkt. Om pi vil:e vara god och läta bli ett albryta mig, så vore det bättre, min gode vän.? Då herr Jules kallade någon sin gode vin, stod denne någon på vippen att få sina fiskar varma. Detta visste Charbonneau och teg derföre visligen. (Forts. följer.)