Aftonbladet – 27 februari 1867, sida 3

Potpourri, Innehåll: Boskapspesten i Belgien en Herrans straffdon över ce ljumma i trons, säga de katolska presterna — Christina Nilsson och Adelina Pawi, två artister famma brancbe och ändå goda vänner. — Förhållan den i Petersburg mellan stora författare och obetyd liga renskrifvare. — En parisisk kramhandlares tåla. mod satt på prof och bur han bestod det. — Sist ordet om mamsell Cora Pearl och hennes Cupido-de but. — En dylik stjeroa på Berlins teaterhorisont. — En skepparhistoria i den välbekanta sti!en. — Finger doppning eller badsejoar, allt efter som patienten be köfrer. Samma fanatism, som nyligen uppenbarade sig hos presterskapet i Frankrike när man som värst fruktade för att ryggstödet Iskulle undandragas S:t Petri stol, visar sig Inu i Belgien bland de katolska presterna, Imen af en avnan orsak. Det är den på flera håll i Belgien nu rasande boskapspesten, som tages till ingåvgsspråk för de preI dikniogar presterna lägga för sina hjordar. II dessa dagar har biskopen af Lidge begagnat sig af den härjande sjukdomen för att gifva en lektion ät det moderna samhälle:. JOm vi betrakta hva: som nu tilldrager sig i verl en, ja just midt ibland oss?, säger prelaten i det herdabref han utfärdat till presterna och de trogne i sitt biskopsdöme, Pböra vi ej förundra oss öfver att himlens rättvisa, så misskänd och utmanad, varnar menniskorna genom att hemsöka dem, att den bevakar deras handlingar och att den icke alltid uppskjuter tills på andra sidan grafven med att ställa dem till rökenskap och utkräfva hämnd?. Med anledning häraf yttrar Independance Belge: ?Naturligtvis äro vi mycket böjda för att underkasta oss biskopens af Ligge auktoritet; men vi kunna ej afhålla oss från att till honom framställa en enkel fråga: Om boskapspesten är på en gång en varning och ett himlens straff, ett slags bevakning från den höga himmelska polisens sida, en manifestation af den gudomliga hämnden, hur kommer det då till, att himmelen, för att varna och straffa dem som misskänna och utmana dess rättvisa, just valt den oskyldiga provinsen Limburg, detta land så fästadt vid tron?, såsom biskopen af Liege sjelf säger, och så högst dyrbart? för den vördnadsvärde prelaten lör sina fromma och kristliga sedvinjor?? Himmelens hämnd är just ej mycket logisk, det kunna vi komma öfverens om. — För att afvända himmelens vyrede påbjuder biskopen af Liege emellertid messor, kollekter, andaktsstunder, predikningar, böner af alla slag, och han värdigas på samma gång anbefalla sina trogna att icke försumma begagnandet af de preserverande eller botemedel, som erfarenheten angifver och dem de civila auktoriteterna föreskrifva eller tillråda. Att försumma sådant (tillägger han) det är att fresta Gud, icke att vörda och blidka Honom?, — Alldeles så, ja! Det är ju mycket förnuftigt sagdt och den värdige biskopen hade handlat bäst om han hållit sig till förnuftet! Christina Nilsson är numera, som man kan förstå, en person som ofta omtalas i pariserlidningarnes krönikor. Vi meddela är t. ex. hvad hr de Themines i Opinion Nationale skrifver om vår så uppburna landsmaninna, ett par dagar innan BSardanapale gafs: Andtligen skail då Sardanapale gifvas, ja 1a, såvida icke strupkatarren... Carvacho spår och katarren rår! Denna fördömda katarr, som också skall slå sig ned hvar det behagar den; för närvarande b hagar den ockupera just den charmanta fröken Nilssons larynx. Petrarca hade rätt när han sade: de bästa bli hemsökta, de sämsta bli skonade! Man fick ej i fredags se fröken Nilsson på ecenen vid Place du Chatelet, ty hon mådde ej väl och var hos sin förtrogna väninna, fröken Adelina Patti. Det är verkligen sällsynt i våra dagar att se två artister så vänskapligt lierade, den ena så uppriktigt lycklig öfver den andres framgångar. Det är blott med öfverlägsna talanger fallet, att de icke känna afundsjukans :örgiftade stygn. E:t verkligt nöje är det, att se dessa båda unga rångerskor, vid ungefär samma ålder begge, om ej lika co lebra, begge omtyckta at publiken, omhuldade af dess lifligaste sympatier, den ena till naturen så olik den andra; den era blond, smärt, med ögon af förgät-mig-ej. blå fom himlen, lugn och kall som Skandinaviens döttrar; den andra brunett, fyllig, med hår svart som ebenholz, djupa brinnande ögon, mörka som natten och tindrande som stjervorna, liflig och yster som Sö derns cöttrar — det är ett nöje, säger jag, att se dem sitta vid hvarandras sida, hållande hvaravdr s små feehänder, då och då skrattande ohejdadtettsilfserklingande skratt, som brister fram som en kromatisk skala, och smekande hvarandra likasom två systr:r, hvilket de ju också äro, ty de äro barn af Snillets och Behagets mystiska förening.... En Petersburgertidning meddelade nyligen följande lilla stycke romantik ur lifvetistalen vid Newans stränder. Man talar mycset om ett giftermål inom vär litterära verld, hvilket blifvit arrangeradt på ett ganska originelt sätt. En af våra mest bekanta romanförfattare, något tankspridd och ej känd just för att så noggrannt uppfylla de förligtelser han åtagit sig gentemot förlägarne af hans arbeten, påminte sig mot slutet af sistl. November, att han till den 1 December skulle ha färdio en roman an