Aftonbladet – 27 februari 1867, sida 3

ar FT BAI ANV des knutens upplösning blefvo svårigheterna större. Hjelten i romanen var en enkling, hvarken ung eller vacker, kär i ett ungt och behagligt fruntimmer. Detvar nu fråga om att afsluta romanen på ett helt naturligt sätt, utan sjelfmord, utan någon scen af hvardaglig effekt. Men författaren slet i sitt hår förgäfves, inga id6er drogos fram och blott två dagar återstodo tilldess arbetet skulle vara färdigt. Redan tänkte han på att betala vitet, då helt plötsligt renskrifvarinnan, som hittills suttit stum vid sitt arbete, beslöt sig att ge det rådet åt författaren i dennes bryderi att låta hjeltinnan bekänna att hon delar den passion, hon ingifvit. Men det är ju inte naturligt! utropar författaren; kom ihåg att hjelten är en gammal tok som jag och att bjeltinnan, hjeltinnanjär strålande af skönhet och ungdom... liksom ni, till exempel. Den unga renskrifverskan började nu bevisa, att en man ej tjusar en qvinna blott med sitt yttre, utan med sitt goda hufvud, sin talang o. s. v. Den af henne föreslagna upplösningen antogs och romanen kunde aflemnas på bestämd tid. Då arbetet just var slut anhöll hr X., något förlägen, om tillstånd att besöka den vackra medarbeterskan för att tacka henne för hennes möda. Detta beviljades. ?Jag får då komma i morgon?4 — Nej, men i öfvermorgon?, svarar hon. Han jivofinner sig på bestämd tid och efter sin andra kopp t ris-erar han en kärleksförklaring, som blef gynnsamt mottagen. Hr X. anser sig nu kunna fråga hvarför han ej var välkommen dagen förut. ?Jag hade då kunnät vara lycklig en dag förr?, tillägger han. ?Jo, det var derför?, svarade flickan, djupt rodnande, ?att jag då väntade till mig en väninna som är vackrare än jag och jag var rädd för att ni då kunde ändra beslut?. Denna naiva bekännelse gjorde romanförI fattaren utom sig af glädje: han var ju älj skad uppriktigt. I dessa dagar ha de begge kontrahenternas förening erhållit kyrkans välsignelse. Det lär ej vara en egenhet ensamt hos våra svenska damer att vid inköp ien krambod af en bit fodertaft rifva ned hvarenda sidentygsbundt den artige kramhandlaren har i butiken. Nej, pariserskorna ha precis samma vana och sidenkramhandlarne i PaIris lära också ha lika godt tålamod som våra. Emellert d finnes det en artig sidenkramhandlere i Paris, som har ett tålamod vida öfver. ående det 8. k. englatålamodet. Några unga män, bland dem var en hr Theodore, kommo härömaftonen på den liden att sätta besagde tålamod på ett svårt I prof, ty de hade hört talas om hur hr X. med samma oförlikneliga artighet behandlade alla sina kunder och hur han lugnt ref upp tjugo, trettio, fyrtio sidenbundtar, fastän köparen ej köpte för en sou. Thodore satte upp en middag, att han skulle lyckas bringa vår sidenkramhandlare ur jemnvigten. De unga männen inträdde i butiken och Thåodore, som förde ordet, bad att få se på klädnimgstyger af brocheradt siden — man gör ju rent af ett barmhertighetsverk mot sidenfabrikerna i Lyon, om man köper brocheradt siden. Tjugo sidenstycken efter hvarandra vecklades upp af den artige handlanden, men intet enda var i spekulantens smak. Men se på detta gröna tyg.? ?Det är för hög färg deri.? ?An detta rödbruna ?7 Det är för mörkt. Detta rosafärgade då?? Det är för ljust.? ?Detta svarta?? PFör mycket tungt.? Thåodore fann oupphörligt förevändningar för afslag; tjugu andra stycken visades, utan att något fann behag, och utan att kramhandlaren ett ögonblick förlorade sitt lugn eller sin förekommande artighet. Slutligen syntes herrarnes tycke falla på ett magnifikt siden med inväfda guldblommor. Vår handlande bredde ut tyget och beklagade att han ej hade fler att visa. Hvad kostar måtren ?? frågade Thtodore. Hundratjugo francs, min herre.? ?Godt! Var så god och klipp af för tjugo 80u3.? Utan att bli decontenanserad gick hr X. till sin penninglåda, tog ett franestycke, lade det ytterst på tygändan och afklippte en remsa af myntets diameter, hvilken han inlade prydligt i ett papper och framräckte. Min herre!? utbrast nu Thtodore besegrad, ursäkta att jag gjort er så mycket omak ... det var ett vad... jag har förlorat... och det riktist ändå ! Ett vad?? frågade hr X. och gjorde stora ögon. : Man förklarade honom alltsammans. Ah, mon Dieu!? svarade den oförbrännelige kramhandlaren. Om det sista tyget ej hade behagat er, så ...7 ?Näväl! Hvad hade ni då gjori?? fråzade Thåodore orolig. PJag hade lätit spänna för min kabriolet och jag skulle ha fört er till min kollega hr VA ..., som vanligtvis är mycket väl fournerad ... Det behöfver koappast tilläggas, att den . englatålamodige hr X. blef en af gästerna på Theodores middag. Parisertidningarnes krönikeskrifvare tala ej vidare om Cora Pearl och hennes debut som Cupido i ?Orfeus i underjorden?. Man bevärdigade henne icke med en kritik ?under strecket?, utan hennoes prestationer inregistrerades. helt tarfligt under den bekanta rubriken Faits divers. Opinion Nationale t. ex. skrifver om den beryktade damens uppträdande: ?Salongen var full af en lysande samling åskådare, klädda liksom till bal. Det fanns femton prinsar i salongen, har man sagt oss, hertigarne voro oräkneliga. Hon kom inhoppande och sjöng sin entrkuplett horribelt falskt, men publiken — idel bekanta — bissade henne, och hon sjöng om kupletten, stående så nära rampen som möjligt. Man kunde således få se henne riktigt, och vi må säga, att det var intressant att se på nära håll en af dessa utskrikna gudinnor, som vi annars blott sett genom ett moln af gare, i galopp bortförd af präktiga hästar, ja det var roligt att få en sådan der gudomlighet nedstigen från sin salad-skål till vagn och visande sig halfklädd. ATS Ta så RR 2 a JE ES