Aftonbladet – 27 februari 1867, sida 2

gode aposteln, ni håller ingenting för heligt. Det är mycket orätt.? Ah! Bah!? Jo. Emellertid tackar jag er för den underrättelse ni nyss gifvit mig.? ?Begagna den till er fördel, om ni kan, min hedersman.? Jag skall försöka?, svarade Charbonneau. Det är er affär. Tillåt mig nu att sysselsätta mig med mina göromål.? Och herr Piquoiseux började åter skrifva. Charbonneau satte sig i ett hörn. En qvarts timma förflöt, under hvilken Piquoiseux mer än en gång såg sig nödsakad att återställa ordningen bland den älskvärda societet, som fyllde väntningssalvn. Midt under sorlet hördes plötsligen det aflägsna bullret af en dörr, som häftigt slogs igen, och derpå ringdes ursinnigt på en klocksträng. Liksom genom ett trollelag blef det alldeles tyst i salen. Hvem är i tur?? frågade Piquoiseux. Jag! Jag!? svarade flere röster. Åter hördes klockan, och denna gång ännu häftigare. Ett ögonblick !? ropade biträdet, som hastigt reste sig upp och störtade fram till dörren, som ledde till hans patrons kabinett. Han öppnade den och försvann. Men han hann icke mer än gå in och komma ut igen. Patronens och biträdets samtal blef icke långt. Man rusade fram emot hooom. Hvar och en tycktes vänta att få höra sitt namn utgå från herr Piquoisenxs mun. ?Herr Charbonneau!? ropade han. Närvarande.? Gå io. Patron frågar efter er, och för fan! reta honom icke. Han är värre än en dogg.?