Aftonbladet – 23 februari 1867, sida 2

bar ej velat ställa sig till efterrättelse framåtskridandets allmänna Jag; ihärdigt hafva hennes anhängare vägrat göra några :nrymmanden åt den vetenskapliga kritikens inkast, förmenande sig i sina dogmer, i sina för århundraden sedan tillkomna bekännelseskrifter besitta en för alla tider gällande sanning, Förgäfves har den filosofiska forskningen lagt i dagen nya sanningar om Guds och menniskans väsende och om förhållandet mellan dem båda, förgäfves sprider religionsvetenskapen et: allt klarare ljus öfver kristendomens och de öfriga religionernas uppkomst och historia, förgäfves bidrager i sin mån snart segdt hvarje vetenskap till det föråldrade teologiska föreställningssättets undergräfvande. I trots af allt detta förkunnas ju ännu i dag från våra predikstolar och doceras från våra teologiska katedrar de gamla vidunderliga lärorna om Gud såsom en vredens och hämndens Gud, om menniskoslägtet såsom ett af arfsyndens? smit:a totalt förderfvadt, om försoningen såsom åstadkommen gencm den oskyldiges blodiga död i de straffvärdes ställe, om tron såsom nödvändigt innebärande antagandet af ett visst qvantum af kyrkan uppställda lärosatser, om den eviga fördömelsen såsom det hotande framtidsperspektivet för alla dem, hvilka ej, såsom det på ortodoxiens tungomål heter: taga förnuftet tillfånga under trons lydnad! Också ha de oundvikliga följderna af detta förfarande från kyrkans sida ej uteblifvit. De bildade och fördomsfria vända sig bort från dessa läror, hvilka äro lika orimliga för det klartseende förståndet som upprörande för den oförvils lade sedliga och religiösa känslan; spänningen mellan kyrkoläran och tidens bildade äskådningssätt tillväxer; detlugn, som ännu någorlunda allmänt råder, bär dock tycke af ett lugn före stormen. Red:n höras från flera häll allvarligt manande röster, som yrka på en kyrkolärans revision, dess återförande till större öfverensstämmelse med kristendomens historiska urkunder, Nya testamentets skrifter. Denna sannt protestantiska fordran utgjorde äfven en hufvudartikel i det program, Parker såsom religiös talare för sig uppställt. Med skarp blick för det kyrkliga lärosystemets lyten, slungar han förkastelsedomen mot detsamma i de starkaste ordalag: han läser den gamla teologien i grafven med en röst, som stundom verkar förfärandeX, såsom en författare i Svensk Litteraturtidskrift nyligen uttryckt sig, Den sanna kristendomens inflytande, säger Parker i sin predikan om Kristi, kyrkans och samhällets kristendom, består deri, att den frigör menniskan; att den återgifver henne åt hennes natur, tilldess hon lyder samvetet, förnuftet och religionen och varder fri genom denna lydnad. Den gifver henne den högsta friheten, Guds barns frihet, sä att menniskan blir större och gudomligare i samma mån hennes tro fördjupar sig 1 sanningen. Deremot blifva de fromma själar, hvilka tro på kyrkans kristendom, hopträngda och förnedrade. De krympa dagligen i kyrkans händer. Deras dyrkan är icke tro, utan fruktan, och på deras pannor står, som ett Kainsmärke, cräldomstecknet tydligen inskrifvet. De likna den dvärgaktiga trosbekännelse de antagit. Des ras förstånd äro omtöcknade af obegripliga dogmer. De kunna icke älska menniskorna af fruktan att förtörna Gud. Uppfyllda af en konstlad ängslan och ett sjukligt sjelfplågeri, föra de ett eländigt, jemmerfullt lif; samvetet kan icke tilltala dem på sitt modersmål; förnuftet meddelar dem inga orakelspråk; kärleken bannlyser icke deras fruktan. Ack! kyrkan talar icke till de modige och starke, och de små och svaga, hvilka tro på hennes läror, blifva derigenom ännu mindre och svagare. På eådant sätt blir ofta qvinnans heliga hjerta förkrossadt och förför t, och de tänkande, sanningsälskande andarne öfvergifva kyrkan, likasom den rättsinte Loth flydde, ledsagad af en engel, från Sodom. — Vi se, att kyrkans kristendom är en ganska jemmerlig ting och blott föga bättre än hedendomen. Den tager bort Gud ur naturen3 och menniskans verld och gömmer honom i kyrkan. Ja, den gör hvad som är ännu värre — den inskränker Gud, hvilken himmel och jord underdåniga äro, han som blifver från evighet till evighet, inskränker honom med afseende på hans inflytande och uppenbarelse till en liten vrå af verld.n och till någr. dunkla osäkra århundraden af verldshistorien. Och till och med inom detta ringa utrymme gör den honom till en gudomlighet efter dess egen ka. rakter och gifver oss icke Gud, utan Jehovan. Kyrkan borttager den lefvande Kristus ur hjertat eh förflyttar honom långt bort upp i molnen, till dess han blir ett anomalt väsende, som hvarken är Gud eller menniska, och hvars helighet icke är den gudomliga bild, hvilken han genom sig sjelf utarbetat ur lifs ns klippa, utan någonting öfver honom stående. Hon har borttagit vår Herra och qvarlemvat ät oss ett väsende, hvilket genom sin underbara födelse och sin föregifna slägtskapsförbindeise med Gud, dem ingen menniska kan dela, är från oss fullkomligt afsöndrad. Hon säger css med allvarsam min, att vi måste tro på hvarje ord apostlarne talat — så svaga, judiska, villfarelse underkastade och fördomsfulla de mången gång voro — och detta i sjelfva verket blott på den grund, att Petri skugga och Pauli svettduk och tröja botat lama och blinda. Hon säger oss aldrig: Tron på den ande Gud eder 2ifvit, öppnen edra själar; och äfven för eder skall Gud uppenbara sig till och med i högre mätt, än för Petrus och Paulus, ty så store de än voro, hafva de dock icka sett allt eller i sig upptagit hela gudomen. Utan tvifvel har den kristna kyrkan varit verldens ark; utan tvifvel äro några af vår tids kyrkor fria från dessa fläckar; men i allmänhet är dock derna målning sann.? Ja! vi kunna ej förneka det: denna målning är, i trots af dess afskräckande utseende, dock saun; många af dess drag igen. fiona vi i våra egna kyrkliga förhållanden. Och det betydelsefulla i Parkers verksamhet ligger deri, att han på samma gång han med skoningslös skärpa angrep det osunda och förvända i vår tids kyrkliga kristendom, dock ej, såsom många or kyrkolärans motståndare före henom, stannade härvid, utan allvarligt sträfvade att sätta ett nytt, ett hättra 1 dat nidimda.s allra dninmatttnt.. .ttlla: