Aftonbladet – 23 februari 1867, sida 2

HEODOR PARKERS samlade skrifter. Öfversättning af Victor Pfeiff. Första oeh andra delen. Upsala, Esaias Edquist, 1866. I. Det är bekant, att Cato brukade afsluta varje sitt tal i romerska senaten, det mätte u hafva handlat om hvad ämne som helst, ned det ständigt upprepade yttrandet: ?För frigt är jag af den åsigten, att Carthago ör utrotas från jorden.? Stora personlizeter inom handlingens område äro vanligtis beherrskade af en hufvudid, med hvilen de till sjelfva kärnan af sitt väsende iksom sammansmält, som utgör den in:e riffjedern i all deras verksamhet och röjer ig såsom ett hela deras lif besjälande pahos. Bxkrates, Paulus, Luther och så många ndra af dessa store, som i mensklighetens äfder åt sig rest minnesvårdar, varaktiare än de af koppar? — alla hafva de viit gripne af en dylik id, som med oemottåndlig makt drifvit dem att lägga hand id verket. Så var äfven förhållandet med len amerikanske reformatorn. Man behöfer ej länge hafva sysselsatt sig med läsingen af Parkers skrifter för att upptäcka, vilken den grundtanke är, som går såsom n röd tråd genom hela hans författarskap nom det religiösa området. Kortast torde lenna hans grundtanke kunna uttryckas så: Kristendomen, som är den sanna religionen, ramställes på ett i grunden förvrängdt sätt af len ortodoxa teologien i våra dagar. Öfvertygelsen om kristendomens ojemföriga höghet och sanning: detta är det ena; ifvertygelsen om den så kallade rena läans? okristlighet och om dess i mångfal. liga afseenden praktiskt menliga inflytande Då menniskan: detta är det andra; härmed afva vi angifvit såväl den positiva som der negativa sidan af Parkers religiösa grundiskädniovg. För att i menniskornas hjertan vereda ingång åt den sanna kristendomen. Kristi kristendom?, såsom Parker benämner lensamma, måste den falska uppfattningen if kristendomen rödjas ur vägen; skall ideaet kunna framstå i sin fulla herrlighet, bort lå först med den karrikatyrbild, som undanskymmer urbildens strålande anletsdrag!... Så lyder det Ppreeterea censeo?, som Parker aldrig försummar något tillfälle att på det eftertryckligaste inskärpa. Hörom honom t. ex. i hans predikan Om det förgängliga och förgängliga i kristendomen! Skilnaden nu för tiden mellan motsatta kristna klasser, skilnaden mellan vissa sekters kristendom och Kristi egen är djupare och me:a afseende sjelfva lifefrågorna, än skilnaden mellan Jesus och Plato, så hednivg vi än kalla denne sednare. — Många meningar, hvilka oå som gångbart myat i vår teologi, synas vara ett afskrap från afgudatempel, snarare än den gedigna guldsand, som kristendomens flod afnött från seklernas klippa och pedfört till oss i sitt sköte. Det är ved, hö och halmboss, hvarmed menniskor byggt på cen hörnsten, Kristus nedlade. Hvad under att byggnaden är i fara, då den pröfvas med eld? — Om Paulus och Jesus kunde läsa våra teologiska läroböcker, ekulle de väl erkänna såsom sina lärdomar hvad menniskor hafva uppfunnit i deras namn? Aldrig förr än Pauli bref hade utplånats ur hans eget minne eller Jesu ord blifvit utstrukna ur lifsens bok. Det är sina egna begrepp om kristendom, menniskornpa hafva utgifvit såsom det enda lefvande Guds ord. Men dessa teologiska läror äro flyktiga som löfven på träden. — Likt himlens skyar äro de här i dag — i morgon äro de alla bortblåsta och försvunna; under det kristendomen sjelf, likt himlahvalfvet derofvan med dess sol, måne och otaliga stjernor, ständigt hvälfver sig öfver vårt hufvud, om ock moln understundom afstänga från oss det behöfliga ljuset. — I fråga om läror och former se vi, huru de alla förändra sig. Asigterna hafva vexlat just i de punkter man ansett mest väsendtliga. Kunde vi uppkalla en kristendomslärare från hvilket tidehvarf som helst mellan t. ex. sjette och fjortonde årbundradet, en lärare af obestridd renlärighet, hvars ord en gång uppfyllde kristenhetens kyrkor — våra prester skulle knappast tillåta honom att knäböja vid deras altären: ller sitta ned tillsammans med dem vid Herrans bord. Hans begrepp om kristen lom skulle icke kunna uttryckas i våra forner, ej heller våra begrepp söras fattbara ör hans öron. — Hvem kan försäkra oss om, att icke en annan tid skall le åt våra äror, tvister och okristliga trätor öfver kritendomen och gapa med förvåning på menviskor, som framgingo så tappert i sin orodoxa rustning, finnande sin fröjd i att redsvärta kättarnes namn och att få återipprepa den gamla anklagelsen: ?Han hälar Gud !? Hvem kan försä-ra oss, att de cke skola gråta åt allas deras dårskap, som nbillade sig att sanningen lyste blott i det rånga hörnet af deras skola eller sekt eller otteri? Hvarje oss föregående tidehvarfs nenniskor hafva varit fullt så öfvertygade im sanningen af sina åsigter, som vi äro let om våra, och att hela kristendomen inefattades i det begrepp de gjorde sig om lensamma. De män, som tände förföljelens bål, hyste intet tvifvel att ju deras meing var gudomlig. Striter om transsubtantiationen och de hebreiska och grekiska externas i skriften oförfalskade renhet förles med en bitterhet, som saknar sitt mottycke i våra dagar. Protestanten ler åt len ene, katoliken åt den andra, och förlåndiga män förundra sig öfver båda. Må etta vara oss en lexa att vara fördragsamna. — Jemför den enkla kristendom, Kristus örkunnar i sin bergspredikan, med hvad nan stundom får höra förkunnas och antaas urder detta ärofulla namn — hvilken kilnad! Den ena af Gud, den andra af nenniskor. Det finnes något i kristendonen, som sekterna icke uppnått, något som i frukta icke kan uppnås genom teologiska trider eller fromme mäns tvister; dock må i glädja oss, att Kristus varder predikad å hvad sätt det än må vara. BSekternas, redikstolens och samhällets kristendom är lott en flygtig dagslända. De. skall förås och bli förgäten. En ny form, lämpad: fter nya tiders skaplynne, skall intaga den amlas plats, Hvar och en representerar ågon sanning, ingen sanningen. — Må renniskorna gå aldrig så långt i bildning, 1å de svinga sig aldrig så högt på religioi