BRILJANTER OCH TRASOR. sKIzZz AF LEA. Nu skall jag tala om en riktigt sannfärdig tilldragelse, som händt för längesedan, men hvars minne ingen tid skall utplåna ur min s äl. Må denna berättelse bli strut — ödets beslut kan ingen ändra —; må den fylles med snus; prosit! Berättelsen har sit lilla korn också, och derför skall den fram på tapeten: Jag har den äran! — Jag eger en vän i ett väderstreck, och der vännen hade bedt mig belsa på. Vännen bödde i en småstad, som jag förut aldrig selt. Jag skulle således få upplifva en gammal bekantskap och göra en ny, tvenne skäl att begifva mig åstad, att icke nämna det tredje, som är alt jag aldrig är vid bättre humör än då jag ömsar plats?. En menniska, som aldrig bryr sig om annat än den lilla rundel af jorden hon går och står på, blir som en gammal silkessjalett, inlåst i en birälåda. Han skörnar och gulnar i vecken, blekes utan ati ha sett solen och blir gammalmodig innan någon minnes ait han varit på modet. Alltså omgjordade jag mig en vacker dag och begaf mig på väg öfver både sjö och land?, som spågummrerna uttrycka sig då de förutsäga en långväga friare, Jag smög mig åstad till ångbåten som orm jag haft ondt samvete, men anlednisgen var annars den, att jag ville undvika en grupp af Pvänner?, som vanligen anse sig böra, vore det så midt i natien, följa med för ait åse ens hädanfärd och vifta och ropa och