Aftonbladet – 20 februari 1867, sida 1

särskilda utskott, som blifvit beslutet för handläggning af hr Hessles motion om åtgärder till lindring i jordbrukarnes finansiella betryck. Första kammaren utsåg till ledamöter i detta utskott frih. J. Schwerin med 100, hr C. Uggla med 98, hr Brusewits med 92, hr J. F. Ekenman med 79, hr J. Arrhenius med 79, hr von Möller med 78 samt grefve Hugo Hamilton med 73 röster. 1 andra kammaren föll valet på hrr Hessle med 167, Keij med 166, Kalstenius med 161, Per Eriksson från Gefleborgs län med 102, Erik Andersson från Elfsborgs län med 99, Rundbäck med 97 och frih. v. Schultzenheim med 95 röster. Närmast i röstetal voro hrr Lindström och Stråle. Till sv ppleanter utsågos hirr Bengtsson med 118, Åke Andersson med 96 och Wener med 92 röster. Närmast i röstetal var hr Chenon. De majoriteter, som i de särskilda kamrarne bestämde utgången af dessa val visade sig vara ef bestämdt skiljaktig karakter. Medan första kammaren med stor majoritet i det särskilda utskottet insatte jordbrukare, väl förtrogna med jordbrukets ställe niog, men såvidt vi känna, alltför upplysta för att vänta af lagstiftningen att den skall förmå undanrödja enskildes ekonomiska bekymmer, så segrade deremot i andra kammaren den sida, som omfatter en motsatt åsigt. Flere af denna sidas anhängare gingo in med nästan alla de afgifna rösterna, hvilhet ådagalägger, ett äfver den andra sidan ville bereda plats i utskottet åt målsmännen för de åsigter, åt hvilka motionen i ämnet velat gifva uttryck och åt hvilka den vill bereda framgång inom riksdegen. Förmodligen kommer den här ifrågavarande valsegern att tagas till förevändning för uppstämmande af diverse protektionistiska segerhymner, till någon lisa för partiets många lidna motgångar, och det torde derför vara skäl alt på förhand anmärka, att ehuru protektionisterna naturligtvis medverkat till utgängen i andra kammaren, de likväl vid etta tillfälle hade funnit understöd ef de många, som hysa den öfvertygelsen, ait pe eye betryck kan lindras genom lagstiftningsåtgärder på helt andra områden än genom-tulltaxan, och isynnerhet genom statens mellankomst för beredande af nya låneatvägar. En högst anmärkningsvärd företeelse är uppträdandet ivom första kammaren af en stor mängd ledamöter, som nedlagt sin reservation mot kammarens beslut i fråga om främmande trosbekännares tillträde till flera befattningar. Dessa reservationer torde kunna anses såsom på sa ma tång en följd och ett uttryck af den smärtsamma sensation, som första kammarens ifrågavarande beslut framkallat inom alla kretsar af tänkande medborgare. De ifrågavarande reservanterna voro: Hrr Ch. Dickson, von Koch, Hasselrot, grefve H. Wachtmeister, frih. Sprengtporten, hrr Jegerfelt och Tornerhjelm, frih. Hamilton, hr Stjernblad, irih. Cederström, hrr Thorburn, Ehrengranat, BStorkenfelt, frih. Nordenfalk, br Heykenskö!ld, grefve H. B. A. Hamilion, hrr Ekenman, C. Ekman, Hammar, Brummer, Troilius, G. Ekman, Holmberg, Herlenius och E. W. Nordenfelt. Det är oivifvelaktigt att om blott några af dessa herrar uppträdt före afgörasdet i stället för efter detsamma, och då lagt sitt ord i vågskålen, utgången skulle ha blifvit en annan ön den blef. Den nya representationen hade då besparat sig en handling, som så föga:hedrar densamma, och landet hade besparats obehaget att än en gång framställas inför verlden såsom ett hem för religiös ofördragsambet. För öfrigt tro vi fallt och fast att fördragsamhetens sak i vårt land snarare vinner än förlorar på första kammarens för d.n sjel så beklegliga beslut. Ty ingenting ökar i högre grad den spänstighet hos allmä na meningen, som genomdrifver reformer än ett otidsenligt motstånd, sådant som första kammarens i detta fall. Innan vi lemna detta ämne böra vi anseckna, säsom nögot ganseka anmärkoingsvärdt, att en af representanterna från Dalerne, hr Bälter Sven Ersson, under debatten om fr. gan i andra kammaren instämde med de talare som yttrade sig för reformen, och sålunda vederlade de uppgifter om allmogens etämning, som hade framburits af en annan riksdagsman: från samma landsört. Lagutskottets tilistyrkande af den kongl. pecpositionen om ändring i 10 af bevässtedgan har förevarit i båda kamrarne ch blifvit i den första utan öfverläggning bifallet, men efsleget i den andra med den betydande majoriieten af 116 röster mot 36. Under den vidlyftiga debatt, som föregick ondra kammarens beslot, anfördes of förslagels motståndare, dels att den nuvarande lydelsen vare fullt tillfredsställande och innebure allt det; som enlivt motiverna till propositionen med den nya åsyftades, dels ock att den föreslagna nya bestämmelsen gjorde konungens rätt att uppbåda beväringen alltför vidsträckt och. skulle kunna i tillämpningen leda till; en utsträckning af öfningstiderna tfven under vanliga förhållanden. I deuna betänkligtet har man otvifvelaktigt rätt, om man ser blott på ordalagen i författningen; men om man, såsom statsrådet Ehrenheim under debatten framhöll, tager i betraktande äfven öfriga i samband härmed stående förhållanden.; såsom att beväringen icke kan inkallas utan det ansvariga statsrådets hörande; att regeringen icke eger andra medel för de befarsde öfaingarne än oenom att lyfta lilla kreditivet, och att representationen Rog hade makt att stäfja missbruk i detta hänseende, så syntes farhågorna temligen ogrundade. Många ledamöters votum bestämdes också helt säkert cke hufvudsakligen af dessa betänkligheer, uten af olägenheten att genom några ubbninger i nuvarande förhållanden gå i rväg den fullständiga reorgenisation ef rsvarsväsendet som är å bane och som öjligen derigenom skulle kunna undankjutas. Vifatta och respektera detta åskådripgesätt, men tro för öfrigt att ett bifall il. propositionen ickehade varit förbundet ned några vådor, meian deremot afslaget kulle kunna blifva det, om regeringen icke ulle anse sig. ha rätt att i fall af behof i:t nog inkalla beväringen, en rätt som i dock vilja hoppas att hon i farans stund cke skall tveka ått begagna då den otvifrelaktigt finnes redan i nu gällande författad