Aftonbladet – 19 februari 1867, sida 2

MUSIK. Fru Wilhelmina Normans konsert i gå gafs r fullt bus och framkallade hos publiken, ars intresse tycktes stegradt med hvarje ummer, de lifligaste vittnesbörd om beunan och erkänsla. Det är också alltid med Blandad tillfredaställelse, man både hör och r åter den frejdade konstnärinnan, på hvars redrag och företeelse geniet omisskännelin tryckt sin prägel; och om hon denna ing icke förunnade sitt auditorium ätt i gon af henne förr ej tolkad tondikt njuta hennes förmåga, gaf hon dess mera lyunde prof på sin fulländning i utförandet E de konstverk, som alltid varit glanspunkr i hennes repertoir. För dessa, som, i ög grad genom hennes sätt att återgifva em, blifvit allmänhetens gunstlingar, hafva i redan ofta haft tillfälle att hembära hene vår tacksamhet, och om vi helt enkelt rkänna att hon denna afton var sina föreående uppträdanden fullt värdig, är detta ilunda en tillräckligt uttrycksfull hyllning, vartill vi ej behöfva foga en förnyad när. nare redogörelse för redan allmänt kända restationer. Fra Norman inoropades efter varje nummer, och för Mendelssohns Enoll-konsert samt Vieuxtemps polonaise INföll henne upprepade gånger denha utnärkelse. Tvenne inhemska kompositioner, som uner konserten för första gången offentligjordes, skördade likaledes rikligt bifall. Itt hr Franz Berwald blef förbigången af fusikaliska akademien vid dess val till läare i komposition, instrumentation, harmoni n. m. har — med erkännande deraf att äfen den lycklige medtäflaren är en välförjent musiker — väckt förvåning hos månsen; ty akademien borde väl om någon förtå att till deras fulla värde uppskatta hr 3erwalds i sanning utmärkta egenskaper såom en allsidigt bildad inst umentalist och ifverlägsen tekniker, samt till hvilken hög srad en erfarenhet sådan som bans kunde olifva fruktbringande under lärarekallet. Allmänhetens lifliga erkännande af hans förjeoster är visserligen icke egnadt åt hans stora lärdom, men inför dess doms:ol, hvars betydelse ingen torde förneka, ken den åldr:ge maöstron ställa sig med trygg förtröstan på att hans värde uppskattas, helst då det tolkar sig i en så vacker och anslående tondikt, som den vi i går hörde. Den sto:a arian — eller, såsom det nu och med rätta benämnes, scenen — ur ?Drottniogen af Goleonda? fängslade vår uppmärksamhet genom hfliga melodier och djerfva rytmer; och i orkesterns lika smakfullt behandlade som glänsande och rika effekter var mästaren uppenbar. Om tondiktens värde så-om dramatisk komposition våga vi icke utlåta oss, då den, för ati kunna i sin fulla betydelse uppskattas, naturligtvis måst: framstå i sammanhang med det hela. På detta väntar man och längtar derefter. — För utförandet af denna ario belönades frå Michaeli med tvenne inropningar och vid sitt senare återinträdande åtföljdes hon af kompositören. Hr A. Södermans Ballad Quarnruinen vittnade, likasom alla hans senare kompositioner, om originalitet och fantasi rikedom. Hans musikaliska diktning må mer eller mindre behaga ellmänheten allt efter dess olika åsigter, men sitt intresse torde ingen kunna undandraga den. En lågande inbillningskraft komier honom att söka nya vägar och nya ämnen. Han riktar sig gerna på det mystirka och använder alla medel att gifva det lif och färg; icke blott för att smeka och tjusa, utan äfven för att frammana det bemska, förfärande. Här är på samma gång idyll och andeverld, rytmiska lekar och tunga ackorder, akustiska effekter och ren melodi. Vi hoppas att snart tillfälle måtte gifvas till förnyad bekantskap med detta underliga och tilidragande stycke, som nu af hr Ahrlberg mästerligt utfördes, hvarför han också skördade rättvist erkännande. Ensam utförde orkestern Schumanns snillrika Genoveva ouvertur, ett mästerverk, synnerligen såsom inledning, och i allo värdt att studeras, hkasom det icke blott uthärdar, utan äfven vinner på den strängaste granskving. Till sitt intryck öfverglänstes den emellertid vida genom Beethovens väldiga toner tredje ouverture : till Fidelio, Det är emellertid med delade känsior vi afhöra detta jätteverk af imstrumenternasg konuog: det erinrar om förlusten för vår scen af det herrliga tondramat, guldålderns sista, som numera tyvärr, och kanske länge ännu, är föremål för den djupaste seknad i vårt musikaliska samhalle. Ouverturen ätergafs om icke med större precision, likväl med änvu mer än vanlig hflighet och kraft, samt tillskyndade kapellet en särskild hyllning af publiken. Om Beethovens mästerverk ingifver saknad, har Cherubinis åter, så snart det framskymtar, förhoppningar med sig. Skall denna magnifika sextett alltjemt blifva det enda man får. höra af Vattendragaren?? Förgäfves leta vi efter något som har rätt att för beständigt aflägsna uppfyllandet af så mångens önskningsmål — att få i sin helhet njuta derra älskliga och med allt sitt retande behag så anspråkslösa opera. Hvar är omöjligheten — hvar ens svårigheten? — Musiken i detta konstverk är ju lika populär som skön, och skulle äfven operan ;eke inbringa utomordentligt mycket åt teaterkassan, så kostar den också hvarken solar, kurfuarstar eller skrid skokungar! UTRIKES ENGLAND. Lord Derby meddelade den 12 dennes i öfverhuset ande mpplysningar om de