Aftonbladet – 19 februari 1867, sida 2

Efter denna långa parentes vilja vi återtaga vår berättelse vid Paclines inträde i sitt hem. Femton år voro förflutra från fröken Margotons bortröfvande eller försvinnande, och nära tio år hade gått till ända sedan Paclioe upptog vitt nya barn vid hörnet al gatan aux Fers. Väckerskan Pacline var således en qvinna om vid pass fyrtio är. Liten, fetlagd, med trötta men reguliera drag och lifliga ögon samt håret hvitt som snö, låg fort arande ett besynnerligt utiryck af ungdom i hennes utseende. Icke ett spår af lidande syntes på denna qvinnas ensigte, ehuru hon lidit så mycket; ingen rynka, ingen fördystrande fåra fanns på denva panna, ren och klar som på en uog flicka. Hennes trettiotvå tänder, ännu glänsande hvita, hade alla stannat på sin post och prydde en mur, som endast genom ett lätt veck i mungiporna lät ana till bedrägligheten af denna lugna uppsyn. Endast der vi; sade sig för en noggrann betraktare det outplånliga märket elter en beständigt gnagande smärta. La Pacline inträdde i det yttre rummet. Hennes drägt var enkel såsom alla hennes yrkessystrars och prålade icke med någon öfverdrifven lyx, men visade deremot en oklandeilig snygghet, som utgjorde dess förnämsta behag. Vid anblicken af la Cigale, som stod nära kakelugnen, utbytte hon med honom en ha stig blick, hvarom Mouchette icke hade en sving. Hon vände sig derpå till honom. Gå och sätt in kärran, min gosse, sade hon. -Jag går, svarade gossen, som stod qvar framför henne, orörlig som en soldat på post.