Aftonbladet – 19 februari 1867, sida 2

inte säga hvar det är, tillade gossen och försökte springa sin väg. Men la Pacline höll i honom med stadig band. cKom med mig, sade hon, du skall lefva med mig. Jag skall gifva dig kläder och föda.4 (Slipper jag att vakta gässen?4 Jat, svarade la Pacline småleende. Jag behöfver inte arbeta på hönsgården ? Nej, intet det heller.4t Vill du hålla mycket utaf mig? 8e här till bevis derpå!4 ropade hon och lyfte honom ända upp till sina läppar samt -höljde honom med kyssar. För första gången betraktade barnet henne med någonting liknande ömhet. Han be svarade hennes kyssar. Han var brådmogen i allt. Der det icke bort finnas annat än en rörelse af häpnad och öfverraskving, fauns det redan en känsla af nästan sonlig tillgifvenhet. Fem minuter sednare kommo la Pacline och hennes namnlösa fynd, den ene tät efter den andra, till gatan Calandre, klättrade upp i femte våningen och somnade båda tvi i en sömn, lika djup som den barnet förut njöt ensam på sin sophög. Iogen menniska kände gossen och ingen reklamerade honom. Och för öfrigt, om man ville roa sig att reklamera alla barn, som öfvergifvas på gatorna i Paris, skulle man få mycket alt göra. La Pacline adopterade detta. Om han icke ersatte den flicka hon förlorat, så gaf han åtminstone en näring åt detta omåttliga behof ctt älska, som förtärde den stackars ensamma qvinnan. Han bildade för henne en py familj. Vi ha förut berättat huru gossen en vacker ca ;:rhöll tillnamnet Mouchette, S