Aftonbladet – 19 februari 1867, sida 2

saksförsäljerskan, som icke längre var hvarken ung eller vacker. Måhända erior man till och med ett hemligt nöje af att icke längre ständigt höra upprepas dessa. namn, som fordom voro så kära, men som nu icke funno gensvar i något hjerta, icke ens i hennes eget. 1 På samma gång som hon utöfvade sitt mg såsom kringvandrande mångelska, hade on äfven åtagit sig att tjenstgöra såsom väckerska i les Halles — ett yrke, som består uti att vid dagningen väcka les Hailes storheter och de i grannskapet boende fiskmångelskorna emot en ytterst ringa ersättning. En dag hade hon nyss slutat sin väckningsrund, då hon, som aldrig i sitt lif haft tur, hittade någonting. Detta något var ett stackars litet kräk, som blifvit öfvergifvet och utlagdt på en hög af allehanda afskräden i hörnet af gatan aux Fers. La Paclines hjerta, detta så hårdt pröfvade hjerta, som trodde sig dödt för all mensklig glädje, hoppade i hennes bröst vid åsynen af den arma varelse som låg vid hennes fötter, nedsölad af smuts och försjunken i djup sömn. 3 Genom en af dessa instinktlika rörelser som komma från sjlens Rp och dervid ingen beräkning gör sig gällande, lutade hon sig ned, tog upp det koappt fyra eller fem års gamla barnet i sina armar, och... men här måste vi öppna en parentes och nedskrifva det första samtal, som egderum mellan ofvannämnda något? och den hederliga qvinna, hvilken nyss tagit upp det. cHe! hvad nu?4 sade detta något, som var en liten gosse om fem år, späd och klen, men orolig och yr som en ekorre sarat egäre till tvenne ögön, klara och genöm