Aftonbladet – 15 februari 1867, sida 3

1 I HOS DA Zu Ne Första kammaren Öfverläggniug om sockertullen. Vi återgifva här nedan, efter de numera juste. rade protokollen, den öfverläggning som egde rum i första kammaren den 28 Januari vid re: missen af det kongl. förslaget om sockertullens förhöjning. Hr Schartau. Jag tror mig icke begå något misstag, då jag säger, att man hade hoppats, att vid denna Tiksdag icke något gammalt trätofrö skulle änyo utkastas; man hade hoppats, att den välsignade tullfrågan ej skulle förekomma, man hade hoppats, att landets regering ej skulle framlägga något ytterligare förslag, som hotade näringsidkares sjelfbestånd. Så har dock skett genom gen nu föredragna propositionen. Deruti medgifves öppet, att denna tullförhöjning af 2 öre för raffinad och råsocker kommer att försämra sockerbruksidkarnes vilkor, men deri förklaras tillika, med stöd af sista tullkomitns betänkande, att denna försämring är af så ringa betydelse, att idkarne mycket väl kunna fortfarande berga sig. Det medges emellertid — och jag tager fasta derpå — att förslaget innefattar en försämring i fabrikanternas vilkor. Den k. propositionen nämner deremot ej, huru stor denna försämring blifver, lika litet som den fäster något afseende dervid att sockerbruksegarne, i händelse af tällförhöjning, nödvändigt måste öka sitt förlag. Hvilken ingripande ro!l förlaget i en stor rörelse spelar, behöfver jag väl ej utveckla. Ett af Sverges största sockerbruk har nogsamt fått erfara vådan af att icke sjelft ega tillräckliga förlag. Låtom oss icke tala i förblommerade ordalag: det är Tanto sockerbruk, hvars ursprungliga egare fingo, snart sagdt, gå såsom sparfven från axet och förlorade icke mindre än en million genom förlagsgifvarens iråkade obestånd. De höllo på att få en bitter erfarenhet af huru svårt det var att genom hufvudstadens affärsmän ernå nytt rörelsekapital. Nåväl! en förhöjning af råsockertullen med 2 öre ökar, vid en årlig import af 35 millioner , tullintraderna med 700,000 rår och tvingar således sockerbruksegarne att öka sitt förlag med samma summa, och dessa penningar stå föga till buds för 6 procent, knappt för 8. Detta är en sida af saken, som i den k. propositionen icke är tagen i betraktande. Ej heller har man fäst uppmärksamhet dervid, att nu, då allt ju bör gå ut på sparsamhet — så har K. M:t i sin helsning till riksdagen sagt, sädan är dagens lösen — höjandet af tullskatten, på samma gång den befordrar denna sparsamhet, också befordrar konsumtionens inskränkning. Aftager sockerkonsumtionen, blifva sockerraffinaderiernas verksamhet och deraf beroende behållning samt i följd häraf statens inkomst förminskade. Uti k. propositionen vitsordas det minskade tullskydd, som förslaget skulle bereda våra sockerbruk. Det ser nästan ut, som om man sär: skildt ville komma åt egarne af dessa fabriker; man tyckes föreställa sig, satt de skörda en oskälig vinst på sina företag, men man besinnar ej hvilka kapital, som erfordras för att underhålla ett sockerbruk i tidsenligt skick; och jag hemställer, om det är klokt eller statsekonomiskt riktigt att på sådant sätt afskräcka de få kapitalister, som finnas, ifrån att använda sina medel för industriella företag. Huru stor förlust, som uppstår för våra raffinadörer genom den förepg tullförhöjningen, omnämnes visserligen ej i den k. propositionen, men den är dock lätt att finna. I propositionen säges, att af 100 råsocker erhålles 89 raffinad, med det märkliga tillägget likväl i parentes inberäknadt sirup, och är det således klart, om denna beräkning vore riktig, att raffinadören, som af 100 råsocker, för hvilka han erlagt i tillökad tull 200 öre, erhåller 89 I raffinad, får för dessa 89 betala en tilläggstull af 200 öre; importören deremot, som direkt införer 89 raffinad, erlägger härför i tull endast 289 eller 178 öre. Den inhemske tillverkaren beskattas således med 22 öre för 100 mera än raffinadimportören, och man har svårt att härvid dölja sina betraktelser öfver skilnaden i välvilja möt importörerna och mot fabrikanterna. Den årliga förlusten härigenom uppgår för svenska sockerraffinaderierna till ej mindre än omkring 133,000 rdr och skulle komma allenast för det sockerbruk jag omnämnt, hvars tillverkning utgör en fjerdedel af hela Sverges, att utgöra årligen 33,000 rdr. Måhända mötes jag af den anmärkning, att jag sjelf är delegare i ifrågavarande sockerbruk. Ja, mina herrar, jag är aktieegare deri, och jag är kanske ej den ende sådan inom denna kammare men jag har för min del blifvit det mot min vilja och ej förr, än jag från högre ort få tem ligen rak väg erhållit försäkran om att några förändringar i sockertullen, utom de af franska traktaten betingade, icke skule ifrågakomma. Ej heller mottager jag någon insinuation, om en sådan skulle uppstå, att jag talar i mitt eget intresse. För att det storartade industriella 1öretaget Tanto sockerbruk åter skulle komma till fast bestånd, måste åtskilliga krafter sättas i verksamhet, och ehuru svårigheter mötte från många håll, lyckades mean slutligen bilda ett aktiebolag för öfvertagandet, men endast på det sätt, att aktierna fördelades i trenne serier. Enigt den af K. M:t fastställda bolagsordningen deltaga icke första seriens innehafvare i vinsten. men äro tillförsäkrade 6 procents ränta, hvarjemte en på 12 år ställd amortering eger rum. Denna serie uppgår till en million rdr, och såjedes skall aktiebolaget i första rummet årligen erlägga ränta på en million och derjemte så mye ket af kapitalet, att detsamma inom 12 år blifver betaldt. Jag är icke delegare i denna serie. Den anIra serien är berättigad att, i mån af tillgång, erhålla icke allenast 6 procents ränta utan äfven lerutöfver 3 procents vinst. De aktier jag eger illhöra denna afdelning. För den tredje serien er, som äfvenledes är berättigad till 6 procents nta och 3 procents vinst och hvilken innehafvas af de familjer, som förut egt hela sockeroruket, är stipuleradt, att hvarken vinst eller änta skall utgå förr, än de båda andra serierna rhållit hvad dem tillkomrher. Om man nu an ager, att sockertillverkningeh är så fördelaktig ler öfver hufvud taget inbringar så mycket, att le två första serierna utfå full WvasDing, då, nen ej förr, inträder de omtalade familjer Ivar i anläggningen. Försämras nu sockerfabrikationens vilkor, på sätt här i nåder föreslagits, å drabbat detta dessa egare, som då icke er-1 vålla någon vinst, måhända icke ens någon änta. Det torde nu vara klait, att jag icke tigger i egen påse, då jag gjort denna framtällning. Jag har endast velat visa eder, m.h., muru den nu föreslagna åtgärden hotar att unlergräfva hågra familjer, som red n förut ej haft käl att rosa marknaden; och det vore sannerlien mindre att undra på om hos dessa familjer len tanke uppstode, att regeringsformens vackra rd, att konungen skall vrångvisa och orätt lindra och förbjuda, ingen förderfva elier törlerfva Jåta, äro på väg att tillämpas på ett anlat sätt, än man väntat. Hr Bennich. Ehuru jag såsom ledamot af vevillningsutskottet kommer i tillfälle att närnare besvara de anmärkningar, som den siste värde talaren framställt mot K. M:ts nu förelragna proposition, ber jag dock få fästa uppnärksamheten på ett par omständigheter, som ag tror, att man bör beakta. Den värde tal. l ar nemligen aumärkt, att i följd af den förvöjning i tullen på socker, som K. M:t föreslarit, den svenska sockerindustrien skuile komma utt belastas med ett ytterligare förlag af 700,000 dr. Dervid är dock att märka, att dessa socerfabriker, liksom i allmänhet våra förädlingsväringar, åtnjuta icke mindre än 3 månaders instånd med tullafgiften för den vara de hafva på nederlag, och att, innan den tiden gått till inda, fabrikaterna hunnit bringas i marknaden, nas ätt till ränta och vinstmedel å hvad de hafval å att fabrikanterna icke behöfva befara någon UAE sve ER BR Feb rp j