Aftonbladet – 13 februari 1867, sida 3

Jag kände hura det beklagansvärda exemplaret af homo BSapiens blef pressadt djupt ned i snön ännu en gåog. Men efter ett ögonblick var jag på fötter igen och skyndade min nödställda nästa till hjelp efter landets sed med ett artigt Om Forladelse!? ?Tusan dj-r!? brummade det under pelshögen. j Således en landsman! tänkte jag och förnyade mitt ?Om Forladelse?, sedan jag fått min man på benen igen, fast besluten att framhärda såsom dansk; ty nog kau jag tillräckligt af språket för att lura en svensk?, drömde jag inom mig sjelf. Jag siog ned min pelskråge och började att skudda snön af hans: Jeg haaber at De ej...4 Ah hut, bror Pål! Hvad f.n pratar du för rotvälska! Nog vet jag att du inte kan något annat språk än svenska!? Jag var förstummad. Rösten, den röda näsan, silfverglasögonen, ja alitsamman var farbror W:s... Han hade varit på besök hos sin dotter, som är gift på den här sidan Sundet. Vi omfamnade hvarandra så godt sig göra lät, och han drog upp sin gamla, nötta plunta ur fickan och bjöd mig en pinne?, s som han uttryckte sig. Skål, gamle öfverliggare!? Detta var en ful ordlek, som genast påminde mig om alla de sarkasmer, jag förr fått ppppära af den glade gubben för min något länga studenttid i Upsala. Skäl igen! — Det gör detsamma hvar man ligger här i verlden, bara man icke igger under!? s Sedan vi tömt pluntan och ömsesidigt utpytt helsningar till alla gamla vänner, såtte i oss åter upp och försvunno ur hvaranlras synkrets. Men det lider till slut på milt papper. Farväl för denna gång! Din tillgiina Pål Persson.