Aftonbladet – 13 februari 1867, sida 3

baneman. Måinmark gerna umbära Horatianska snille om det, såsom jag tror, kan för efterveen uppvisa män med Brauti bjertelag och qnor med Porcias dygd! Men i afsees på denna Begeistring for det Skjönn tycker jag att man väl kan tänka sig 0 alltid bör eftersträfvå en sund bildning, x konst och litt-ratur stå i sitt rätta orgska sammanhang. med de öfriga grenarnef nationens kultur, utan att hverken öfskattas såsom i Kjöbenhavn eller åsicttas eåsom hittills varit fallet i Stockhol Och i detta hänseende tyckes det migim om den förra sommarens konstexposn utöfvat ett långt vidsträcktare och bdelsefullare inSytande än mången kanske nu anar. Det olyckliga i Sverge tyckesafva varit att konst och litteratur gäit hvpå sin band, att de haft så föga vexelven sins emellan. Men, förr ön vi få etbiversitet i hufrudstaden torde det gå låamt, mycket långsamt med vår utveck; till klarhet och reda i äsigterna såväl letta som många andra fall. Dock! — Hvtän ha vi kommit från det sköna, gladijöbenh vn?. Jag gjorde en liten utfart pen norra jernbanan till Hilleröd och Hegör. I Hilleröd, den lilla täcka sommeden, ver det tomt och öde. Men hadeigen flytt under tax för köldens skullluru anvorlunda emot då jag var der sit På gaten såg jag endast en, troligtviscket hög, person, som gick i trekantig t, samt en tupp, som gol sig varm på griindstolpe. — Hos vännen 8... tillbiade jag största delen af dagen. Vi st efter god Skikke?, länge qvar vid bo;, fingo en bit ost, ett glas vin och slutna en cigarr. Och damerna flydde änct ej ifrån oss. Märkvärdigt, men sem Hans fru bad mig sjunga något af Bian och jag gjorde det så godt jag kunded min något utslitna röst. Hon sjelf hje mig på trafven igen, då början af en s fallit mig ur minnet. Så känner man Ben i Danmark. — En