Aftonbladet – 13 februari 1867, sida 2

Nej, jag vill jemföra?, svarade barnet och satte sin arm i bredd med jättens. Denne började skratta, men fogade sig likväl efter hans önskan. Det är verkligen lustigt?, fortfor Mouchette allvarsamt. En stryksticka och ett mastträd, icke sannt?? Det är sannt att du icke väger stort.? Nåväl! min gubbe, kom ihåg hvad jag säger dig: den dag då den här?, sade han och pekade på sin högta hand, ?kommer i färd med den der — han pekade härvid på la Cigales ofantliga knytnäfve — skall den här kroesa den der som en buteljhals.? Verkligen?? svarade jätten, som med den allvarsammaste min roade sis åt gossen. Och hur skulle du då bära dig åt, Moumouche ! Jo på det här viset, sade Mouchette. Och snabb som blixten böjde han sig ned, smög sig mellan kolossens pelarlika ben, hoppade grensle upp på hans axlar, och satte framför hans panna den gapande mynningen af en revolver med sex pipor. PDu är mig en riktig akrobat!? sade la Cigale utan att ens vända hufvudet åt bar net. Men du får låta bli att leka med eldvapen, du kunde göra dig illa, gosse.? Mouchette klättrade ned från höjden af sin lefvande stång, och befann sig inom ett ögonblick på sina ben: Vet du, la Cigale, du är en riktig grobian till karl!? Jag vet. det.? Om jag någonsin skulle behöfva ett godt handtag, kan jag ju räkna på dig?? Alltid, såvida det ej är för något dåligt streck.? Sådana lemnar jag åt Coquillard. Jag är son till gamla Pacline... det vill säga icke så alldeles... med ett ord jag äter hennes bröd, och jag vill inte förvärfva mitt på mindre hederligt sätt än hon, stackars qvinna.? ?Men hvarför bär du då sådana små verktyg med sex munnar, som den der, i fickan???