Aftonbladet – 8 februari 1867, sida 3

utan trodde tvärtom att de gjort m t, ehuru de blifvit beskyllda att draga apita erna till sig: men man kan ju icke bestrida kapitalistens rätt att sätta sina penningar hvar han vill. Men en skärpt kontroll öfver: deras verksamhet kunde behöfvas, ty med deras beräkning af riksmyntskassan står ej alldeles rätt till. Hr Trolle talade likaledes för bifall till andra kammarens inbjudning. Hr Nordström ansåg att dylika förslag om nedsättande af särskilda utskott, utgångna från den ena kammaren, i allmänhet böra bifallas af den andra, om ej några särskilda hinder derför möta, hvilket dock vore händelsen i förevarande fall. Till stöd för denna mening anförde talaren förra riksdagens instruktion för bankoutskottet, hvilket enligt densamma ovilkorligt skall uppgöra förslag öfver bankovinstens användande. Skulle då ett särskildt utskott behandla samma ämne, så hemställde talaren om det vore rimligt att något helt, något harmoniskt resultat kunde uppkomma, då de båda utskottens verksamhet på detta sätt korsade hvarann. Hr Hessles syftemål kan vinnas på ett annat sätt i öfverensstämmelse med grundlagens ord. Hvad utredningen angick, så vore föga rimligt att det särskilda utskottet skulle kunna medhinna en sådan under riksdagen, och ville man verkligen uträtta något med en sådan undersökningskomite, så borde denna resa omkring i landet och göra sig underrättad om ställningen i orterna. På dessa grunder kunde talaren ej bifalla förslaget. Hr Weern instämde med hr Nordström i den åsigten att rikets ständers instruktion för bankoutskottet utgjorde ett hinder för det föreslagna särskilda utskottet, och att detta vore grundlagsvidrigt, äfvensom att det åsyftade ändamålet kunde vinnas på annat sätt. Värman för saken finge ej förleda att trampa formen alldeles under fötterna. Då man emellertid tycktes benägen att bifalla det särskilda utskottet, ville talaren icke motsätta sig detsamma, men ansåg oundgängligt, att vid bifallet fästades ett så lydande förbehåll: dock att frågan om bankovinstens användande icke fråntages bankoutkottet. Hr Wallenberg ville ej motsätta sig tillsättandet af särskildt utskott, ehuru deraf ej kunde väntas någon frukt. Då diskussionen vidrört flera hithörande ämnen på ett sätt som tal. ej kunde gilla, utbad han sig få bemöta framställningarne och derefter uppgifva hvad han trodde vara orsakerna till de svårigheter, som skuldsatta jordegare nu synas lida utaf. Man hade talat om de skatter som ojemnt och hårdt trycka jorden. Dessa skatter äro icke nya och kunna således icke vara vållande till de på sednare tider iräkade svårigheterna. Hemmantalet är icke någon storhet, som i något fall kan betraktas såsom den enhet, efter hvilken jorden är fördelad. Hemmaren äro olika både i areal och värde. Hvarföre föreslog man ej en skattereglering och der så nödigt pröfvades en skattelindring. Tullen anses vara roten och upphofvet till allt ondt. Isynnerhet tulifrihet. Man synes vilja göra troligt att om höga tullar åsattes, så skulle jordbrukarens ställning förbättras. Manl. beklagar jordbrukaren såsom för hårdt beskattad och man begär att den hårdt beskattade skall medgifva höga tulltaxor, hvarigenom prisen förhöjas på de artiklar han förbrukar. Såsom gengäld erbjudes honom spanmålstull, men den fördelen tillkommer honom endast undantagsvis, enär Sverge i allmänhet är ett spanmålsexporterande land, hvaremot olägenheterna af höga priser på åtskilliga fabrikater städse försvårar jordbrukarens ekonomiska ställning. Att vilja lätta en skattebörda genom ökade utgifter och kalla detta hjelp, fann tal. orimligt. En annan tal. har förklarat fabriksnäringarne osunda derföre, att tillverkningsvärdet ej år efter år varit ioupphörligt stigande?. En ganska vanlig förvexling af orsak och verkan. Fabrikstillverkningen beror af afsättningen och denna af mängdens förmåga att konsumera. Då nu ett stort antal aflandets innebyggare funnit anledning inskränka sin förbrukning, så var klart, att fabrikerna fingo mindre att göra. Bankerna och den fria räntan påstås af många bidragit till förvärrandet af penningställningen. Det är dock raka motsatsen. Genom bankerna framlockas skrinlagda pengar och genom bankerna underlättas rörelsen i så hög grad att samma belopp penningar, som förut på en gifven tid verkställde en liqvid, nu gör tio liqvider. Funnes ej bankerna, så skulle bristen på frörelsekapital blifva mångdubbelt känbarare. De på depositionsräkning i samtliga enskilda bankerna innestående 23 millioner rdr väckte skuldsattes åtrå och man upprepade i tal och skrift, att om bankerna icke emottogo pengar af allmänheten, så skulle innehafvarne vara nödsakade att placera dem mot inteckning. Tal. ansåg att mer än halfva beloppet af de på deposition innestående millionerna voro placerade antingen mot obligationer eller i inteckning, dessutom hade åtskilliga millioner utlemnats som lån, så att J4:delar af hela beloppet nog utestår på jordbrukarnes händer. Icke desto mindre betraktade man de 23 millionerna såsom tillgängliga, ehuru de redan voro utlånade och omöjligen kunde, förrän de inflöto, utlånas en gång till. Att på uppoch afskrifningsräkning innestående medel, som egentligen utgöres af sådana pengar, hvilka, i händelse bankerna ej funnos, lågo i kassakistor och plånböcker, ej kunde mot inteckningar utlånas, det insåg nog denna upplysta församling. Bankerna kunna ej upphöra utan att skada dem man nu uppgifver sig vilja skydda. Svenska bankväsendet var så godt som något annat lands. Tal. hade ansträngt hela sin förmåga för att söka utfinna något ovanligare medel att lindra de gkuldsattes af alla samhällsklasser bekymmer. Tal visste, att den som lyckades häruti, ofelbart skulle blifva Jandets mest uppburne man, men förgäfves! Det finnes ingen kungsväg till vetandet beh icke heller till välstånd, som endast kan uppnås genom ihärdigt arbete och sparsamhet. Hvad fria räntan beträffar, så var den en väl-. feming äfven om sjelfva öfvergången varit förnippad med några olägenheter. Hade räntan Ur EE ej blifvit frigifven i Sept. 1864, så hade vi inom l samma års slut af allmänt kända orsaker haft att genomgå en penningkris. Afven i Maj 1866, då hela den större rörelsen, som af utlandet plägar taga rörelsekapital, måste söka detta på den inhemska marknaden, emedan den i England utbrutna krisen vållade . att krediterna, just då de skulle begagnas, annullerades af kreditgifvarne. Hade vid detta tillfälle räntan ej varit frigifven, skulle en våldsam kris utbrutit, hvars omfattning svårligen kunnat beräknas. En talare har sökt utfinna någotl. sammanhang emellan 1855 års tulltaxa och 18571 års kris. Talaren kunde ej inse detta. 1855 års tulltaxa var en svensk produkt och 1857 års kris importerades direkte från Amerika, Beträffande: riksbankens silfver har man mycket bekymmer, men älven här förblandar man orsak och verkan. När rörelsen är liflig växer riksbankens sedelstock och i proportion dertill den metalliska valutan, hvaremot när rörelsen är tryckt presenteras bankseålarne till inlösen och silfverkassan förminskas. Den kan dock ej tömmas utan våldsamma åtgärder. Såsom exempel härpå anförde talaren, om riksdagen dekreterar att riksbanken skall hjelpa alla skuldsatta jordbrukare. Talaren, som sålunda ej kunnat dela de af föregående talare uttryckta åsigter om hvad som försvårat ställningen, ville nu angifva de orsaker, som enligt talarens åsigt härtill bidragit. 1:o. Detforcerade jernvägsarbetet. Att på så kort tid utföra så stora arbeten gjorde en rubbning ej allenast i alla näringsförhållanden, utan äfven 1 priserna på jord, hvilka stego oerhördt, oaktadt dagsverksprisen, som inverkar på jord-. brukets nettobehållning, uppjagades. Jernvägarne byggdes, såsom fallet ofta är med arbeten, utförda för statens räkning, utan allt afseende på kostnaden. Man byggde wmed full pung och hvädda ooo 0å Am att tänka nå don hlifranda af